Om nån för några år sen hade sagt att jag skulle tycka att det är roligt med organisationsutveckling hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet. På den tiden, som kommunanställd, kom alla omstruktureringar som ett dåligt förankrat nödvändigt ont från nån snubbe långt borta i periferin. Och samtidigt var man ganska uppfylld av sin egen prestation i mötet med andra människor - den förändrades ju inte märkbart av vilken chef man hade eller hur delgationsordningen såg ut.
Så. Antingen har jag blivit äldre och klokare eller så handlar det om att jag befinner mig i en helt annan position. Men nu känns det spännande att få vara en kugge i hjulet när koncernen arbetar fram en ny och tydligare struktur. Nu kan jag nästan njuta av att göra flödesscheman och bolla omstruktureringar av det egna företaget med organisationskonsulter. Nu triggas jag av att försöka hitta de rätta knapparna för att personalen också ska tro att det som är bra kan bli ännu bättre. Och det är med skräckslagen förtjusning som jag försöker börja reda i alla ansökningar på våra nya tjänster.
Men det tar tid. Så in i helsickes mycket tid. Jag nöter E4:an mellan Umeå och Skellefteå. Jag pressar min bristfälliga sociala förmåga till det yttersta när alla eventuellt blivande anställda ringer. Jag börjar dagen strax efter sex med några timmar framför datorn i förhoppning om att jag ska hinna tänka strukturerat innan allt det där andra på jobbet kommer anstormande. Och kvällarna tillbringas med laptopen i knäet medan man har ett halvt öga på TV:n, gör korta avbrott för läxläsning, hundmatning och andra saker som det sägs att man bör göra när man har familj.
I går hade jag en, enligt almanackan, ledig dag. Jag "skulle bara". "Skulle bara" blev en förmiddag fjättrad vid telefonen och datorn - allt medan jag försökte aktivera en godmodig om än lite uttråkad tvååring. Så efterlängtad och välbehövlig lunchpromenad med god vän. Sen hem igen, kasta i sig mat och ringa lite medan lilleman låg och sov i vagnen. Och sen var det dags att dra iväg på lydnadsträning som jag själv styrt upp eftersom jag i ett svagt ögonblick bestämt mig för att tävla Fella i lk3 i början av november. Få se nu... Birki vagnen - lyckas jag flytta över honom till bilen utan att han vaknar? Han har inte ätit lunch, vad ska jag ta med åt honom som han kan äta i bilen? Just ja, han har ingen blöja på sig så jag måste ta me en sån samt extrakläder ifall han skulle kissa ner sig nrä han vaknar. Och hur gör jag med hundarna - gasdämparna till bagageluckan har gått sönder så jag måste ha dem i baksätet men de är ju så in i hellsickes skititga efter promenaden. Och hur ska jag få Ya'ax att stanna i baksätet om Birk vill ha dörren öppen för att kunna titta på mig och Fella när vi tränar? Och så var det ju de där viktiga telefonsamtalen som jag väntar - var gör jag med unge och hundar medan jag tar dem? Och fasen - nu måste jag skynda mig för folk står och väntar!!!
Där och då, med blöja och extrakläder under ena armen och en plastpåse med hundgodis under den andra, matsäck i ena handen, telefon och börs i den andra och käften full av bil- och husnycklar så kom jag på - det här är inte roligt. Hundträning ska vara roligt. Lydnadsträningen är ju min egotripp som jag ska njuta av, den ska inte skapa stress och ångest. När jag går ut på träningsplanen så ska jag ha mitt fokus på hur jag kan förbättra fjärrdirigeringen eller hur hur jag kan finslipa det fria följet - inte hur jag ska kunna avleda en uttråkad unge eller få tyst på en stressad hund som sitter i bilen.
Så jag lämnade hundarna hemma. Åkte iväg till träningen och gjorde typ ingenting i en knapp timme. Förmodligen jätteklokt men så in i helvete smärtsamt. Det blir ingen tävling i höst. Jag ska inte lura mig och lova att det får bli nya tag till våren, för jag känner mig själv allt för väl - då kan jag mycket väl vara inblandad i nåt nytt kaos. Men min ambition...min önskan...är att jag kommer att ha mer utrymme för världens bästa bulldog.
I går kväll trotsade jag regnet och åkte med hundarna på wp-träningen i alla fall. Jag vet väl inte om hundarna tyckte att det var så kul att klafsa fram i leran med kättingarna efter sig, men det var i alla fall en liten lisa för mattes dåliga samvete...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar