Sen. I morgon.

Det känns motigt att skriva nu. Jobbigt att få orden på pränt. Det blir mycket "sen" och "i morgon" när jag tänker på att jag borde blogga. Och vem är det egentligen som säger att jag "borde"? Vem bryr sig egentligen om denna blogg bland miljontals andra, varav de flesta bra mycket mer exponerade och professionella? Är det nu det är dags att sluta?

 

Och samtidigt ser jag fortfarande på världen med "blogg-ögon". Samlar bilder i en mapp på datorn. Får en massa uppslag när jag avverkar mil efter mil i bil, när jag träffar spännande människor eller när jag har mina energiboostar hemma med familjen. Uppslag som jag tänker att jag ska skriva om. Sen. I morgon.

 

Så. Sanningen är väl helt enkelt att jag är trött. Fysiskt och mentalt. Och då orkar jag inte låtsas att allt är så himlastormande bra och publikfriande som man bör göra i en blogg. Även om de saker som just nu framkallar frustration och uppgivenhet i det stora hela är små och oviktiga, så är de de fakto en del av mitt liv. Och även om jag ibland må tveka på mina egna förmågor och egenskaper, så vet jag att jag trogen mig själv, mina känslor och mina åsikter. Ni får fröken Larsson till 100%, varken mer eller mindre. Take it or leave it.  

 

Såja. Nog med självömkan och bitterhet.

 

Under den gångna veckan har jag och underbara kollegor gjort vägarna i inlandet osäkra. Eller säkra. Beroende på om man är en hotellägare (osäkra) eller överarbetad socialsekreterare (säker). Härligt i alla fall att göra nedslag i verkligheten och bli påmind om att gamla takter faktiskt sitter i. 

 

Insatsstyrkan från AC omsorg ute på uppdrag.

 

Av rationella och högst egoistiska skäl åkte jag aldrig hem mellan inlandsuppdragen. Det blev en helg i stugan istället. Praktiskt och handfast - en lisa för själen. Fokus för fredag kväll blev att få upp värmen i stugan medan pojkarna, d v s Fredrik och Birk, i vanlig ordning tog sitt fredagsbastubad. På lördag "feng shuiade" vi; brände upp allt från gamla båthus till trasiga flytvästar och brädspill. Där båthuset stod, är planerna att göra en egen liten sandstrand. Då är nog vårt paradis i det närmaste komplett.

 

Stugan i höstskrud.

 

Båthuset endast ett minne blott.

 

Sedan fick jag en inbjudan till trevliga grannen och bagarstugan. Trots min brist på rutin (där kan man inte säga att gamla takter satt i) fick vi ihop en härlig laddning mjukkaka som familjen glada i hågen har mumsat på sedan dess.

 

Mjukkaka omgiven av fyrverkeriet från nyinlagd barrträdsved.

 

På söndagen lade vi våra mer eldfängda aktiviteter åt sidan och tog oss till ett tämligen kylslaget Lycksele för marknaden som gick av stapeln där. En halvtimmes promenad utan ett endaste pit stop mellan stånden senare, tog vi oss en lunch och styrde kosan hemåt igen. Behållningen var en stund vid Mårdseleforsen.

 

 

 

Nu är jag tillbaka hemma igen efter fem dagar på vift. Skönt att träffa de äldre barnen igen. Välkomstkommittén tog dock  paus...

 

 

 

 

En hög med slöa katter, en hög med sovande hundar,

en hög med avsmullna karlar och en hög med osorterad tvätt.

Välkommen hem! :-)

 

Nu är det dags att gå i säng. Kanske blir jag mindre trött i morgon. Eller så inte. Har en liten sjukling hemma. Lille Skutt aka Storebror blir nog hemma från dagis i morgon.

 



Kisse-Mjau

För ett par - tre veckor sedan ville det sig inte bättre än att jag, via en bekant, fick träffa fem underbara kattungar som gick en mycket osäker framtid till mötes. Ägaren bad om hjälp att få dem utplacerade i permanenta hem och jag tänkte att "Vad fasen, det är ju bara att slänga ut en annons på Facebook!". Sagt och gjort. Men det var inte så "bara". Visst har fått stifta bekantskap med fantastiska djurvänner men jag har också fått lite mindre trevliga erfarenheter; fått utstå anklagelser på nätet, ägnat timmar åt att försöka komma till klarhet i om kattungarna ska omplaceras eller inte, fått hämta tillbaka en kattunge som hamnat hos en skenbart erfaren kattmänniska som efter ett halvt dygn sa att kattungen inte kunde vara kvar, försöka hitta nytt permanent hem till den för att, i slutändan, konstatera att den lilla kattfröken förstås måste vara kvar hos oss. Eller vad tycker ni?

 

 

Det blir alltså inte alltid som man tänkt sig. Befinner mig i ett sånt läge även när det gäller annat just nu. Då är det enklast att sluta tänka, bara betrakta alla skeenden utifrån och roas av det närmast farsartade snarare än känna frustration. Så det är många huvudskakningar och suckar hemma hos oss just nu. Och samtidigt känner jag glädje och nyfikenhet för allt annat spännande som är på gång. Samarbeten som håller på att kicka igång, projekt som är i fas att sjösättas, möjligheter som öppnas. Nåt som blivit klart under senaste veckan är att vi kommer att utöka vår entreprenadverksamhet med snöröjning i vinter, vilket känns tryggt och bra.

 

I morgon är det storkalas i vanlig ordning så här i slutet av september. Svärfar fyller år och har dessutom gått i pension, Isac blev tolv i går och Fredrik och Freja fyller år i morgon. Målsättningen har varit att renovera färdigt köket innan dess. Och att förstås hinna laga en massa mat och fixa efterrätt. Allt detta har hunnits med. Däremot ingen städning, än. Så ni får vänta på inredningsbilder till i morgon!

 

Natti natti!

Livstecken från inlandet

Kanske är det det faktum att jag befinner mig på ett hotellrum i en liten, liten inlandskommun långt hemifrån som gör att jag behöver en "Reality Check". Kanske är det maskinerna ute på gatan som väckte mig och därmed erbjöd ett litet utrymme för bloggande. Eller så är det helt enkelt bara dåligt samvete. Men nu skriver jag i alla fall.

Tror inte jag har tillbringat så lite tid uppkopplad på internet som under senaste veckorna. Livet har liksom kommit emellan. Av olika anledningar har jag också varit ledig när jag är ledig - inte alltid tillbringat dagens första och sista timmar (oavsett om det är vecka eller helg) med att jobba.

På många sätt har livet sin gilla gång och samtidigt har det hänt både det ena och det andra! Jag har fortsatt tränat min gräsänka-ådra och tycker faktiskt att jag klarar det riktigt bra. Jag jobbar på rutinerna, som jag vet är så bra men samtidigt så tråkiga. Skolstarten har förstås hjälpt till men jag har ännu en bit kvar till dagliga morgonpromenader och styrketräning. Istället har jag gymnastiserat genom att renovera kök - förra helgen passade jag på medan Fredrik var borta. Målade tak och boasering, tapetserade om och lade nytt golv. I sann Jenny-Ann-anda, tog jag förstås för säkerhets skull till lite för lite när jag köpte golvet, så det är inte riktigt klart än. Återkommer med bildbevis när det är det!

Mitt i en sönderstressa och neurotisk dag för stora delar av familjen, kom Isac in och deklarerade stolt att lillebror kunde cykla, minsann! Och som han cyklade! Knappt 3,5 år gammal - springcyklar "is the Shit" när det gäller att utveckla balansen. En filmsnutt finns på Facebook men jag är inte kvinna nog att få över den till bloggen.

Störst av allt är ändå att vi har fått oss en liten killkusin. En liten Seth. Inte utan att man blir sugen...

Nä, nu bankar verkligheten på min dörr i form av en ambitiös kollega. Nu ska vi ut och rädda socialsekreterare! Ha en bra dag!