Det känns motigt att skriva nu. Jobbigt att få orden på pränt. Det blir mycket "sen" och "i morgon" när jag tänker på att jag borde blogga. Och vem är det egentligen som säger att jag "borde"? Vem bryr sig egentligen om denna blogg bland miljontals andra, varav de flesta bra mycket mer exponerade och professionella? Är det nu det är dags att sluta?
Och samtidigt ser jag fortfarande på världen med "blogg-ögon". Samlar bilder i en mapp på datorn. Får en massa uppslag när jag avverkar mil efter mil i bil, när jag träffar spännande människor eller när jag har mina energiboostar hemma med familjen. Uppslag som jag tänker att jag ska skriva om. Sen. I morgon.
Så. Sanningen är väl helt enkelt att jag är trött. Fysiskt och mentalt. Och då orkar jag inte låtsas att allt är så himlastormande bra och publikfriande som man bör göra i en blogg. Även om de saker som just nu framkallar frustration och uppgivenhet i det stora hela är små och oviktiga, så är de de fakto en del av mitt liv. Och även om jag ibland må tveka på mina egna förmågor och egenskaper, så vet jag att jag trogen mig själv, mina känslor och mina åsikter. Ni får fröken Larsson till 100%, varken mer eller mindre. Take it or leave it.
Såja. Nog med självömkan och bitterhet.
Under den gångna veckan har jag och underbara kollegor gjort vägarna i inlandet osäkra. Eller säkra. Beroende på om man är en hotellägare (osäkra) eller överarbetad socialsekreterare (säker). Härligt i alla fall att göra nedslag i verkligheten och bli påmind om att gamla takter faktiskt sitter i.
Insatsstyrkan från AC omsorg ute på uppdrag.
Av rationella och högst egoistiska skäl åkte jag aldrig hem mellan inlandsuppdragen. Det blev en helg i stugan istället. Praktiskt och handfast - en lisa för själen. Fokus för fredag kväll blev att få upp värmen i stugan medan pojkarna, d v s Fredrik och Birk, i vanlig ordning tog sitt fredagsbastubad. På lördag "feng shuiade" vi; brände upp allt från gamla båthus till trasiga flytvästar och brädspill. Där båthuset stod, är planerna att göra en egen liten sandstrand. Då är nog vårt paradis i det närmaste komplett.
Stugan i höstskrud.
Båthuset endast ett minne blott.
Sedan fick jag en inbjudan till trevliga grannen och bagarstugan. Trots min brist på rutin (där kan man inte säga att gamla takter satt i) fick vi ihop en härlig laddning mjukkaka som familjen glada i hågen har mumsat på sedan dess.
Mjukkaka omgiven av fyrverkeriet från nyinlagd barrträdsved.
På söndagen lade vi våra mer eldfängda aktiviteter åt sidan och tog oss till ett tämligen kylslaget Lycksele för marknaden som gick av stapeln där. En halvtimmes promenad utan ett endaste pit stop mellan stånden senare, tog vi oss en lunch och styrde kosan hemåt igen. Behållningen var en stund vid Mårdseleforsen.
Nu är jag tillbaka hemma igen efter fem dagar på vift. Skönt att träffa de äldre barnen igen. Välkomstkommittén tog dock paus...
En hög med slöa katter, en hög med sovande hundar,
en hög med avsmullna karlar och en hög med osorterad tvätt.
Välkommen hem! :-)
Nu är det dags att gå i säng. Kanske blir jag mindre trött i morgon. Eller så inte. Har en liten sjukling hemma. Lille Skutt aka Storebror blir nog hemma från dagis i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar