Walking down Memory Lane

Vilken helg! Inte nog med att den har varit lång, den har varit innehållsrik och har faktiskt också lyckats ge en liten försmak på sommaren också. Och i vanlig ordning efter en tur till Paradiset, kommer en bildkavalkad med, pinsamt nog, inte allt för omväxlande motiv...

 

Torsdag kväll landade jag, småpojkarna och hundarna i Kalvträsk. Det blev fiske, bad och korvgrillning med fiskevårdsföreningen till sent inpå kvällen.



 

 

Fredag morgon - första utefrukosten för säsongen. Nyponsoppa och hemgjord glass innehöll lagom mycket kolhydrater för att vi sen med frenesi skulle ge oss i kast med byggnationer i stugan nere vid sjön. Isac och jag teamar ihop på ett fantastiskt sätt och det är underbart roligt att ha gemensamma projekt.  Och så hade vi förstås lille lagbasen, som tyckte fikapauserna var viktigast!

 

Sen fick det bli pojkarnas och hundarnas första riktiga gemensamma baddag. Alla njöt, förutom den stund då Ya'ax fick ligga plats eftersom han hellre jagade spadar än hjälpte till att gräva sandslott...

 

På lördag kväll var det dags för klassåterträff. 25 år sedan studenten - hur nu det går ihop med tanke på att vi inte är en dag över 20, någon av oss som gick ut humanistisk linje i Skellefteå 1989. Kändes liiiite träligt att måsta lämna Paradiset och dessutom gnugga skiten från foppatoffelfötterna för att se någorlunda presentabel ut. Men det var det värt. Många minnen, skratt och en de höjda ögonbryn. Många av oss levde nog större delen av gymnasiet i en tonårsbubbla och förstod därmed inte förrän nu att till exempel stackars klassföreståndaren tog upp klassen som ett arbetsmiljöproblem med facket...

Så här romantisk har jag aldrig varit. Uppgiften måste ha varit att

 skriva ihop ett så sentimentalt dravel som möjligt...

Det här känns mer som min stil...

Med ålder ska ju nån sorts vishet också komma och så här i retroperspektiv kan jag nog inse att det inte bara var hormoner och förälskelser som förminskade min perseptionsförmåga under tonåren. Det handlade nog mer om ett personlighetsdrag - att alltid vara på väg nån annanstans. Och jag låter det vara osagt om det bara är vishet eller också åldern som gör det, men baske mig om mina ungars uppväxt ska var lika höljd i dunkel som gymnasietiden. Så, precis som jag skrivit om tidigare, så jobbar jag febrilt med att bli typ...normal... Eller åtminstone lite mer rutinmässig och försöka jobba bort en stor del av de måsten som gör att jag konstant har en känsla av att jag borde vara nån annanstans och göra nåt nyttigare och bättre. Nu har jag dessutom stugan full med ungar (ja, ett par - tre av dem är ju till och med vuxna nu) så jag tränar på att ha fokus på att iordningsställa matlådor till de två ungdomar som redan har börjat jobba, beställa studenttårtor, beställa skolavslutningskläder, städa och tvätta. Ni vet. Sånt där. Normalt. :-)

Ambidexter

I går kväll gjorde jag ett test på Facebook. Mitt resultat påvisade att jag i stort sett använder båda mina hjärnhalvor lika mycket. Vilket, om jag förstått saken rätt, ska vara ganska bra. Praktisk och konstnärlig i ett paket, liksom. Eller - vilket är min teori - klumpig, stressad och frustrerad. Hur som helst, det skulle ha varit intressant att ha gjort nån liknande test för ett par veckor sedan, innan jag efter allas tjat gick till doktorn med mitt stukade finger och blev direkt remitterad till handkirurgen och operation. Vilket egentligen inte medfört några obehag förutom en jäkla gipsskena som är i vägen vad än jag gör; ta på bilbältet, torka sig efter toabesök, plocka upp saker från golvet, klä sig - men framför allt förstås skriva på datorn och för hand, vilket jag gör mycket just nu. Jag blev erbjuden en sjukskrivning men har ju liksom inte riktigt tid med sånt så nu har nöden tvingat mig att bli lite ambidexter och förmodligen också nyttja hela hjärnan bättre än förr.

 

Nu har 1/4 av tiden med gips passerat och jag tror att jag ska fira med att köpa ny gasbinda. Handen börjar närma sig en sanitär olägenhet med tydliga spår från senaste veckans middagar, lera från smutsiga hundkoppel och lite olja och annan skit från diverse byggprojekt som jag inte kan hålla mig ifrån. För projekt är det många av just nu. Lastpallssoffa till altanen hemmavid, golvläggning både i stuga och hemma, badrums- och barackrenovering, sängbygge i stugan, student-och skolavslutningsförberedelser, sanering av ett länge negligerat hem och så borde gården få sig en duvning i form av städning och krattning. Och så var det ju det här med jobbet förstås. Ni vet, det där som jag skulle dra ner på. Det har inte gått så himla bra än så länge. Jag har haft god nytta av båda mina hjärnhalvor men nu måste situationen snart bli annorlunda annars blir det kanske tvärstopp till sommaren. Och faktiskt - jag försöker påminna mig själv om det beslut jag tagit om att inte bara snurra på in i nya saker och jobb som jag kanske inte vill ta på mig egentligen. Jag tränar på att säga nej.

 

Och mitt i allt detta kaos skedde en världshändelse som rubbade universum. Som fick tiden att stanna och jorden att sluta snurra för en dag. BIRK. FYLLDE. FYRA. ÅR. Inte nog att man, när man blir fyra år, automatiskt tillskrivs en majestätisk storlek och en avundsvärd mognad - man får också ha sina vantar i det STORA torkskåpet på dagis. Bara en sån sak. Birk hade tydligt deklarerat att han hade för avsikt att fira tillställningen i Kalvträsk, vilket både släkt och vänner anammade. 20 personer trängde in sig i köket och hade en riktigt trevlig - och pratig - dag tillsammans. Och allt sedan dess har Birk stolt travat runt i nya arbetsbyxor och blått nagellack.  

 

 

 

Officiell vår

Nu är den väl officiellt här. Våren. Även om Valborg bjöd på både kyla, hagelskurar och snö så fanns det också utrymme för välbehövlig vila. Den här perioden av året är alltid hektisk och i och med att den i år också innebär slutet på en jobb-era så har dagar, tidiga morgnar och sena kvällar varit fyllda med anställningsintervjuer, långa bilresor, möten, skrivjobb, avslut... Jag vet sedan tidigare att jag kan köra långt och länge på adrenalin, men inget får komma i vägen. En bekants olyckliga och hastiga bortgång kom i vägen nu. Inte en person som jag haft förmånen att få lära känna särskilt väl, men han var vän till mina vänner och hans ödmjuka personlighet var ett naturligt inslag i vårt paradis Kalvträsk. Sånt sätter saker i perspektiv.

Vila ja. Långhelg och sov till efter kl 7 varje morgon. Det säger en hel del. Lyckligtvis hade vi krafttillskott i form av Freja och hennes bästa kompis i stugan. De valde att inte bara tillbringa en utan tre nätter i stugan och därmed fick jag ovärderlig hjälp med hundskötsel. Jag fick därmed sätta tänderna...eller åtminstone händerna...i stugan nere vid sjön som fick sig nytt golv i två av de tre rummen. Alternativ karriär som golvläggare? Tål att tänkas på...

I vanlig ordning innehöll helgen en massa skitsnack, goda middagar, sällskapsspel och lekar, godis, promenader, bus och skratt. Vi hann också inviga vår nya grillplats som förärats med ordentliga sittbänkar.

Lite kylslaget Valborgsfirande...

...då är det skönt att värma sig i stugvärmen...

...eller vid för dagen torke-anpassade brasor.

 

Och här egen brasa...

 ...och mashmallows. Totalt överskattade.

För att bygga måste man ibland riva.

Vilket Freja gladeligen åtog sig med

 en karatespark. Ungefär en sån som jag

kommer att få för att jag publicerar en

bild på henne...

Gamla hyndor kan.