Där satt den!

Allt som behövdes var ett tak, några väggar och lite gosigt sågspånsunderlag!

Jag har ju haft mina spekulationer kring att kyla och snö har ställt till det för Fella i Lk 2 - alla läggande moment har gått jättedåligt. I mina sämre stunder har jag funderat på om det bara varit en ursäkt... Men i går, på tävlingen i Vännäs, tycker jag mig få belägg för mina teorier när Fella Fjutt drämde i backen och fick 9,5 både på platsliggningen och läggandet under gång (det senare inte illa av en seg bulldog!).

Allt som allt renderade poängen i ett förstapris och därmed alltså uppflytt till Lk 3 och en andraplacering i gruppen. Men vi ska ta mig tusan fixa oss ett championat i tvåan först, så nu blir det några fler inomhustävlingar under vintern.

Roligast av allt var dock att hela läktaren applåderade och många kom fram efter avslutat program för att ge beröm och säga hur glad och trevlig Fella verkade vara. Till och med domaren letade upp oss och gosade upp Fella riktigt ordentligt medan hon öste lovord. Om den här förbaskade uppladdningen hade fungerat så skulle ni ha fått smakprov från tävlingen men nu har datorn stått och tuggat hela natten utan större framgång, så det får väl bli vid nåt annat tillfälle.

Själv ska jag inte stå och tugga. Det blir en resa ner emot Umeåtrakten för tredje dagen i rad. I dag för jobb, släktlunch och lite shopping.

Livet är en lek!

I alla fall en gång per år när lektanten Jenny-Ann får utlopp för sina skadeglada lustar. Det är det årliga julbordet för AC omsorgs familjehem och kontaktfamiljer som inbjuder till allehanda gymnastiska utmaningar, förödmjukande övningar och en hel del huvudbry. Lite smakprov (kan inte lägga ut så många bilder eftersom många av de som är med på bjudningen skyddas av sekretess):

Mysiga Dalkarlså Folkhögskola bjöd också på finstämd julmusik framförd av skolans musikelever:

För några dagar sen berättade jag här om hur Jill Johnson äntligen skickat en sedan länge efterlängtad - och samvetsgnagande - autograf till en bekant till mig. Slutet gott - trodde jag. Efter en hel del efterforskning har nu framkommit att autografen skickades till min bekantes före detta hem - och den nye husägaren returnerade autografen eftersom eftersändningen slutat fungera! Piuh! Allt förgäves...

Nu blir det att sätta sig i bilen och för andra dagen i rad köra ner mot Umeåhållet. I dag är det lydnadstävling i Vännäs som gäller. Håll tummarna!

Samvetsboost

Fredagen utvecklade sig till en riktigt trevlig och konstruktiv dag. Jag inledde med drygt två timmars utredningsjobb tidigt på morgonen. Saltade det med lite städning och julpynt under förmiddagen.

Birk blev också julpyntad.

Sedan trotsade jag kylan och nordanvinden och drog med hundarna (eller...det var de som drog mig...på spark) på en uppfriskande entimmestur.

Efter att barnen anlänt från skolan i sällskap av diverse kamrater, multitaskade jag med bakning av nyttigt bröd, middagsstök, lite jobbsamtal, skjutsningar av ridtjejer och fortsatt städning. Isacs gulliga kompisar utrustade sig själva med dammsugare och skurmopp och städade övervåningen minsann! I all villervalla lyckades jag till slut köra iväg med motorvärmarsladden - dagens minus, både ekonomiskt och stolthetsmässigt.

Dagen avslutades med samkväm. Ett par kompisfamiljer bjöd in till badminton, fika samt bastu- och bubbelpoolsbad. Riktigt, riktigt trevlig.

Trevligheterna fortsätter förhoppningsvis i dag då jag drar iväg på julbord med våra fantastiska familjehem. Dags att rita på några ögon och mumma upp sig. Ha de'!

Ska bara...

Vet att jag tidigare skrivit att ett symtom för att det är lite väl mycket på gång är att jag inte hinner blogga. Och nu har det varit tunnsått med blogginlägg senaste tiden...

Har satt mig vid datorn vid 6 - 6.30-tiden på mornarna och tänkt "Jag ska bara...". Förutom avbrott för amning och blöjbyten är det först när jag konstaterat att det börjat skymma och det känns för sent för att göra nåt vettigt med hundarna som jag insett hur länge jag suttit naglad vid tangentbordet. Från det att upphandlingen var klar tog en mastodontutredning dess plats. Den lär kunna sysselsätta mig en bit in på det nya året. Lagom till tjugondedag knut då det är dags att plocka ner allt julpynt som jag just konstaterat att jag inte kommer att hinna sätta upp i tid...

Trodde julafton var på vintern..?

Kommer på mig med att tänka" det här måste jag göra innan vintern kommer". Hittar oavslutade projekt överallt som skulle vara klara innan det blev för kallt. Och överallt på gården göms både stort och smått i snö.

Och så helt plötsligt ska man visst julpynta!!! Känns jättekonstigt. Bara ett par veckor efter sommarsemestern. Typ.

Jag såg en ganska rolig och allt för igenkännande reklamsnutt från Dustin i går (kolla in övre filmen).  Precis så där är det ju! Birk har fem tänder (tre nere och två varulvständer uppe - ser ganska roligt ut), klappar händerna samt kan stå själv om han får hålla i sig i nåt. Har lite skämtsamt sagt till Fredrik att vi måste skaffa en till unge men han tycker att jag är för gammal.

Hörde förresten en kvinna på TV benämna sitt oplanerade barn som en "go´lycka" här om dan. Vilket underbart uttryck - det snor jag! Jag har tre go'a och en go'lycka!

På tal om ålder och födelsedagar, så fortgår planeringen av hundkurshelgen i början av nästa år (som jag utan att tänka la på min födelsedag). Känns kul och inspirerande. Då blir det att börja nöta in Lk 3-momenten, även om vi inte hunnit få ett lydnadschampionat i Lk 2. Till helgen är det inomhustävling i Vännäs och då blir det upp till bevis; om Fellas genomklappningar hittills har berott på snö och kyla så borde det ju gå bättre då.

Nä, åter till julgardinsstrykning och upphandlingsarbete. Livet kan ju inte vara roligt jämt...

Bilmekar-, hundtränar- och upphandlingshelg

I helgen är en av mycket få då vi inte har haft nästan några fasta tider att förhålla oss till,  förutom på fredag kväll då vi var på invigningsfest på Isacs skola (vilket bla innehöll exotiska inslag i form av sambadans av duktiga Carmen - så där vill jag också se ut när jag fyllt 50!).

På mornarna har jag suttit och påtat med upphandlingen. Jag har aldrig liksom förstått varför det ska ta så lång tid att svara på frågor om sin egen verksamhet men nu när jag haft näsan begravd i ett otal 15-sidiga dokumnet som korshänvisar till varandra i nästan varenda fråga, förstår jag var problemet ligger. Jag tror banne mig att kommunerna kör med utnötningsmetoden - de anbudsläggare som klarar av att svara sanningsenligt och fullständigt på alla sjumiljoner frågor torde vara skickade att ge en prisvärd och kvalitativ vård också.

I går fick jag vara med och leka en stund i garaget också. Det var riktigt trevlig och händer minsann inte ofta. Städade lite och monterade bilbarnstol medan Fredrik, Jimmie och Karin lekte med de riktiga bilarna. Om jag sköter mina kort väl kanske jag får leka med de stora barnen en vacker dag, jag me'!

Nä, nu har jag förbrukat nästan all färg i skrivaren för att få ut upphandlingsdokumenten och göra en sista genomgång. Blir lite roligt papersarbete innan jag kommer igång på riktigt i dag. Förhoppningsvis blir det ordentlig hundträning för det har verkligen kommit på skam sista tiden.

Ha en bra dag, gott folk!

Bästa vänner

Jag tror jag håller tyst och låter filmen tala för sig själv:

http://s1190.photobucket.com/albums/z454/frelisac3/?action=view¤t=BirkochYaxmyser.mp4

Slutet gott - allting gott!

För en del år sen sällskapade jag under en period med en person som nästan är lika egensinnig som jag. Han hade lika bestämda - om än annorlunda - åsikter om firande av högtider som jag, vilket resulterade i en hel del ångest vid firande av jul och födelsedagar. Efter att mitt inköp av en alldeles egen stjärna till honom i juklapp bemötts med några kalla konstateranden och kommentarer om köplagar och geografi, tror jag att vi båda lade ner presentambitionerna.

Döm om min förvåning när han nåt år senare berättade att han hade köpt en julklapp till mig. Panik! Vad fasen skulle jag göra nu?!?! Fanns det nåt jag kunde göra/köpa som på något sätt kunde tillgodose hans önskemål?

Så kom jag på att jag några veckor tidigare följt ett par kompisar ner till IKEA Sundsvall och väl där lyssnat på Jill Johnson som hade en release-show på sin nya skiva. Och var det inte så att kompisen hade köpt en signerad CD? Och tro det eller ej, men var inte fd pojkvännen ett fan av countrymusik och DESSUTOM av hävd en autografsamlare? Kanske läge att skämta till det lite?

Sagt och gjort! Jag åkte förbi på Åhlens och köpte en CD med Jill Johnson. Sedan drog jag vidare till kompisen med karbonpapper i högsta hugg - kalkera lite och sedan göra en alldeles egen "Jill Johnson-autograf" på den nyligen inköpta skivan.

Jag var inte lite nöjd när jag styrde kosan mot exet och skrockade glatt för mig själv när jag tänkte på hur roligt han skulle tycka att mitt tilltag var. För självklart skulle jag avslöja min lilla bluff när han öppnat paketet...

Jag avlämnade julklappen. Julafton kom och gick. Ingen kommentar från karln. Efter några veckor dristade jag mig till att fråga om han tyckt om min julklapp. Svaret jag fick var: "Ja skivan var ju ganska dålig med det var jättekul att få en autograf av Jill Johnson. Det uppskattar jag verkligen!"

Jaha. Liksom. Vad skulle jag säga? Skamsen bet jag mig i tungan och lyckades frambringa nåt som liknade ett positivt genmäle.

Jag kan väl inte direkt säga att jag plågades av dåligt samvete under de två efterföljande åren, men då och då snuddade tanken vid mitt bedrägliga beteende. Och jag skämdes. Litegrann.

Men så, vid en stund full av självrannsakan (jodå, jag kan uppvisa både det ena och andra om tillfället är rätt) kröp jag till korset och erkände mitt fruktsansvärda svek. För det var så det uppfattades. Typ. Karln kunde i och för sig se det komiska i situationen men hans besvikelse över att den högt uppskattade autografen bara var en tafflig kopia kunde kan inte riktigt komma över.

Så vad kunde jag göra? Det var bara att skriva ett pinsamt ärligt brev till Jill Johnson och berätta hur jag betett mig. Och ödmjukt be om en riktig autograf...

Tiden gick och jag hörde inget om nån autograf, varken från Jill eller exet. Saken föll i glömska förutom vid de tillfällen då Jill svischade förbi i TV-rutan. Då grämde jag mig lite över att hon inte brytt sig om att svara och att jag för all framtid skulle få leva med skammen över mitt bedrägliga beteende.

Men så. I dag. Ytterligare två år senare. Plötsligt dimper det ner ett brev med Jill Johnsons logga i min brevlåda. Och där i ligger ett vykort med en personlig hälsning från Jill:

Slutet gott - allting gott! Hoppas jag. Nu återstår bara att försäkra sig om att exet verkligen fått sin autograf. Annars får jag väl ge honom vykortet.

Det gör ont när knoppar brister...

Ja, det känns faktiskt lite jobbigt att växa och utvecklas just nu. Även om det är ett angenämt problem.

För egen personlig del är ju förhoppningen att det ska gå åt andra hållet förstås, men företagsmässigt tycks vi bli större och större. Vilket innebär att förväntad julstämning och njutbar adventsfrid kommer att bytas mot upphandlingar, utredningsarbete, ekonomisk planering och personalrekrytering. 

Jag försöker ta mina stunder att bara njuta av Birk... inpränta hans utseende... mysa vid amningarna... skratta tillsammans... Men min rädsla är att jag om några år ska uppleva att allt gjordes i en dimma och att jag inte hann njuta så som jag hade önskat. Förutom jobb är det ju så mycket annat som pockar på i form av engagemang i hundklubbar (som efter en känslomässigt jobbig och ostrukturerad period efter mötet i måndags förhoppningsvis kommer att kännas roligt och energigivande igen), transporter hit och dit (ÅH, vad jag längtar efter en enda bilkörningsfri dag) och så detta traggliga hushållsarbete.

En stor glädje är att harmonin verkligen lägrat sig i familjelägret. Underbart skötsamma och hjälpsamma barn (t o m Birk verkar ha bestämt sig för att sluta skrika och börja skita) och en vilsam relation till hjälpsam sambo. Ser verkligen fram emot att få njuta några dagar under julen med dem. Ett år med halv inkomst p g a sjuk- och föräldrapenning, byggnationer i stugan och rasade bilar har verkligen lämnat övrigt att önska vad gäller privatekonomin men god mat och mys med nära och kära ska vi i alla fall unna oss!

Nu blir det några timmar framför datorn. Upphandling på schemat. Som vanligt en balansgång mellan att svara sanningsenligt eller luddigt så att man uppfyller kraven. Kruxet är nämligen att vår verksamhet upphandlas som HVB (behandlingshem) vilket är en helt annan sak än familjehemsvård. Detta har tyvärr inte upphandlarna en susning om, vilket innebär att de t ex kräver försäkringar som inte ens går teckna för oss.

Sköter jag mig bra jobbmässigt ska jag belöna mig med träning x 2. Lite vagnträning med SWB Skellefteå och direkt på det lite fajting på KiBox-passet. Svettigt men skönt!

Förresten - julbord med familjehemmen nästa helg! Förslag på roliga lekar (så där lagom intima eftersom inte alla känner varandra) emottges tacksamt!

Högtidsdagar och pudersnö

Under hela min uppväxt har högtisdsdagar varit viktiga. Bemärkelsebarnet har väckts med egenkonstruerad sång och genomtänkta presenter. Jag har fört traditionen vidare och på sängkanten har vi firat många födelse-, fars- och morsdagar (med allt från kycklingar till verktyg i paketen).

Men sista åren har nåt hänt. Ett singelliv med ensamma uppvaknanden på födelse- och morsdagar sätter sina spår på trivsel och positiva erfarenheter. Detta i kombination med aldrig sinande stresstendenser och en allstädes närvarande sambo utan några nämnvärda uppvaktningstraditioner gör att det här med farsdag liksom kommit lite på skam. Jag hade många tankar och idéer om både uppvaktning och presenter men allting sket sig liksom redan när Isac ringde tidigt på söndag morgon och behövde hämt eftersom kompisen som han sovit över drabbats av magsjuka.

Den tama uppvaktningen fortsatte på eftermiddagen då stackars pappa fick en sista-sekunden-present (men han får i och för sig skylla sig själv eftersom han är så jäkla dålig på att önska sig nåt).

Jag skäms.

Och faktiskt insåg jag i kväll att jag har bokat upp mig som kursanordnare hela den helg då jag fyller 40. Hoppsan. Min nonchalanta inställning till högtidsdagar tycks bestå ett tag till.

Innan vi drog iväg på farsdagsfika hann vi rasta både hundar och bil tillsammans med Karin och Jimmie. Det var Buicken som fick leka av sig lite innan vintervilan och Fella, Ya’ax och kompisen Hemi som plumsade snö och jagade snöbollar en stund:

Vilsam fredag. Som vanligt...

Fredag

06.00 Uppstigning efter att ha ammat en snorig och missnöjd Birk.

06.00 - 07.30 Jobb vid datorn och skicka två barn till skolan

07.30 - 09.00 Jobb vid datorn + dusch + väcka Elias

09.00 - 10.30 Utfordring av div familjemedlemmar, div telefonsamtal, påbörja ett brödbak och städa

10.30 Skjutsa Elias till skolan

11.00 - 12.00 Baka ut färdigjäst bröd + sparktur med hundarna

12.00 Ta reda på brödet, städa

12.15 Hämta Elias + kompis på skolan

12.30 Köpa svetsgas och transportera oss till Skelleftehamn för...

13.30 Lydnadsträning för Veronica på Kennel Vivanndetta .

15.00 - 15.30 Transport hem

15.30 - 16.30 Hemma möter mamma och pappa upp för kort besök.

17.30 - 18.45 Ner till stan igan; handla på Jula och ICA Maxi, hämta William på busstationen, hämta barnens saker hos pappa samt plocka upp Freja på ridhuset.

18.45 Laga middag åt familjen + lånebarn

19.15 Äta middag, städa bort

20.15 Inleda myskväll

21.00 Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Och DET var en relativt oplanerad och vilsam dag.

Hemma. Med hjärtat fullt och erfarenheter rikare.

Nu är äntligen familjen komplett igen. Efter att jag och Birk har tillbringat natten med Elias på barnavdelningen fick vi alla åka hem i förmiddags. Många erfarenheter rikare. Och mycket ödmjukare.

Vi räknade ut att Elias under onsdagen hade 17 personer på besök. För att inte tala om alla trevliga samtal och värmande hälsningar från kompisar, bekanta och släktingar. "Outstanding" var dock olycksbrodern Jesper, som trots att han själv blev utskriven vid lunchtid, stannade kvar ända fram till sängdags. Det gav dem tillfälle att prata, skratta, fundera... Tack för att du är en så underbar vän, Jesper!

För ett par dagar sedan blev jag och Fredrik åter igen föremål för den galna bloggaren som med kiss-och-bajs-retorik och egenhändig censur av kritiska kommentarer försöker gå till motangrepp när folk förhåller sig minsta lilla frågande till hans rasistiska och fördomsfulla inlägg. Denna gång var det Fredrik som lyckönskade till en framgångsrik inredningssatsning och förmodad tillökning i familjen och fick till svar:

Jag vet vem du är din lilla pajas. Du och din äckelkärring från Skellefteå häckar på den här bloggen och lägger era ”smarta” kommentarer;)

Mycket modigt Fredrik. Kom hit och hälsa på mig så ska jag berätta något för dig då vi är ensamma. Jag har lite jag skulle vilja prata med dig om din fega lilla råtta. Det är bara att höra av dig. 
 

Weight Pull Fredrik och Dvärg Jenny-Ann från Skellefteå. Du har lyckats hitta den fulaste, fetaste och äckligaste människan i hela Västerbotten Fredrik. grattis. Det här är det sista jag lägger ut från dig din lilla jävla nolla som är över fyrtio år gammal och beter dig som du gör. Resten om du vill något får du ta irl (vilket du inte törs). Du vet var jag finns. Kontaktuppgifter finns på bloggen. Jag vet vem du är som sagt och hur du ser ut din ynkliga lilla patetiska fitta och ursäkt till människa.

Jaha. Liksom. Undrar hur många som skulle besöka honom om han låg på sjukhus?

Bloggarens agerande och senaste två dagarnas händelser för tankarna till Hjalmars Söderbergs tänkvärda ord:

Man vill bli älskad

I brist därpå beundrad.

I brist därpå fruktad.

I brist därpå avskydd och föraktad.

Manvill inge människorna

åtminstone NÅGON sorts känsla.

Själen ryser inför tomrummet

och vill ha kontakt

till vilket pris som helst.

Änglavakt

Tisdagen började i lugnt tempo. Lite gemensamma städinsatser och mindre ambitiösa åtaganden i avvaktan på att Karin och Jimmie skulle komma för lite billackering och hundträning. Allt drog dock ut lite på tiden och för att slippa trava på med hundarna i mörker så åkte Karin, jag och hundarna till elljusspåret i Ersmark för en ordentlig drag weight-promenad. När vi var längst bort från utgångspunkten ringde min telefon ett par gånger. Bara okända nummer. Brydde mig inte om att svara eftersom tre hundar med kätting och två flåsande kvinnor gör det svårt att höra vad som sägs i mobilen. Så ringde det på Karins telefon och eftersom hon är mer "serviceminded" än vad jag är så svarade hon. Det var Fredrik. Han bad att få prata med mig och sa då att det nog var bäst att jag kom hem på en gång. Och just när jag drog efter andan för att bränna av honom och säga att visst i helv... kunde han väl ta hand om Birk en liten stund till, så berättade Fredrik att Elias hade blivit påkörd och var på akuten.

Sen följde flera andra samtal med Elias’ pappa, polisen etc. Det jag fick veta var att Elias och hans kompis i alla fall varit kontaktbara efter olyckan. De stackars hundarna, som var tänkta att dra tungt och långsamt, fick dra för glatta livet kilometrarna tillbaka till bilen. Sen var det järnet ner mot lasarettet som gällde. På vägen ner passerade jag den Epa som Elias och kompisen färdats i när de blev påkörda bakifrån. Det var i princip bara skrot kvar. Via telefonsamtalen hade jag fått veta at killarna blivit omkörda av en bil varpå nästa bil som låg efter inte hann uppfatta att det var ett långsamgående fordon framför honom. Föraren hann parera lite men drämde ändå in i baken på Epan som for av vägen och voltade.

Så kom jag in på akuten. Och där låg han. Mördbultad. Blodig. Men vid liv. Och vid gott mod! Den larssonska galghumorn flödade medan vi väntade på röntgen och under tiden läkaren sydde ihop ett flertal djupa sår i bakhuvudet. Mammas pojke! *illa dold stolthet*

Och när vi väl kommit in på IVA så talade Elias med värme om kvinnan som varit först på plats och hjälpt killarna i avvaktan på ambulansen. "Det var en häftig tant! Hon visste att det inte räcker att dra loss kablarna från batteripolerna om man vill få stopp på en dieselmotor! Alltså... Henne skulle jag nog vilja tacka på nåt sätt." Mitt i allt detta var omtanken och tacksamheten så stor hos Elias att vi bad IVA-personalen se om det gick få fram kvinnans mobilnummer via SOS Alarm. Mammas pojke! Minsann!

Trots all tumult så räckte Elias ut handen och fattade min. Förmodligen mer för min skull än för sin egen. Så satt vi i några timmar. Lät orden och reflektionerna komma. Skämtade och njöt av lugnet och av att bara få vara nära. Stördes bara av den där plasttingesten som uppfordrande pekade sin mynning mot Elias där den låg på nattduksbordet. Trots att Elias undgått döden med en hårsmån, varit en millimeter från att förlora synen och haft skallbenet blottat så bestod det största traumat i att tvingas kissa i en plastflaska. DET är mammas gosse!

Så åkte jag hem till uppvärmd middag bestående av Jimmies goda fläskfilé. Några timmars sömn och i morgon bitti tillbaka till lasarettet. Det är livet på en pinne. Hysteriskt och ostrukturerat. Och - vilket man inser såna här gånger - alldeles, alldeles underbart...

Ide

Så var en tävlinghelg avklarad. Utan ett endaste litet förstapris.  Jag antar att Fella på sitt alldeles övertydliga lilla sätt försöker säga till mig att hon har en ömtålig och naken mage som inte under några som helst omständigheter bör komma i kontakt med snö och kyla, men olyckligtvis för henne är matte trög och vill inte riktigt ge upp hoppet om en hund som fixar att ligga stilla på snö i tre minuter, som kastar sig ner med magen i backen vid läggande under gång och som glatt lägger sig inte bara en eller två utan TRE gånger under fjärrdirigeringen. Men inte...

Tävlingen i Piteå på söndagen gick dock bättre än väntat. Fella låg duktigt på platsliggningen ända tills den hund som valt att springa runt henne och ge henne lekinviter till slut satte tassen på hennes rygg - då satte sig Fella. Och vi hade ett sjujäkla snyggt fritt följ! Dessutom ett maratonlångt sådant eftersom tävlingsledaren använde momentet från elit-lydnaden. Men en femma på platsliggningen och en nolla på läggandet under gång gav förstås inget förstapris.

Tanken var att gå i ide fram till i vår men det finns några inomhustävlingar i ridhus som vi kanske skulle försöka oss på. Mjuk sågspån och varm hästbajs borde vara att föredra framför kall snö...

Snart ska vi åka förbi och titta på hemmaklubbens nya träningslokaler ett stenkast härifrån. Blir toppen! Lite blöjbyten och tissen innan dess.

Ha en bra dag!

Beundran

Jag har fördelen att få omge mig med människor som inte tar livet för givet. Människor som fått ta smällar och som har fått hitta sin egen överlevnad när andra svikit. Människor som kämpar för att resa sig, ta tag i sina tidigare misstag och skapa en ny tillvaro. Människor som varje dag vaknar till en kamp. Människor som tillåter sig känna och växa.

Missförstådda och misstrodda av många.

Älskade och beundrade av få (men desto högre och mer innerligt).

Mer älskande och beundrande än de flesta.

Jag älskar och beundrar. Er.

Jag känner mig älskad och beundrad. Av er.

Ni vet vilka ni är.

Du vet vem du är.

Bilar, bad och blodtrycksfall

I dag uppe tidigt för att åka iväg på jobb. Annat än mot i går, då jag fick en hett efterlängtad sovmorgon. I o f s inte så jättelång, men bara att kunna somna om trots att Birk är vaken kändes jättelyxigt. Lille Binke-Bonk ägnar nätterna åt att snora och skaffa sig nya tänder (nr 4 i ordningen på gång) så vi har lite annat är sova för oss under dygnets mörka timmar.

I går gjorde ovan nämnde debut på simhallen. Jätteroligt!!! Han var så i gasen att han sammanlagt sov knappt en timme under hela dagen. För det kan väl inte vara så att hans ADHD-gener börjar lysa igenom?!?!

Stor bil och liten Karin.

Varför nöja sig med thinnerångor när man kan förgifta ungarna med tobak också?

Före...

...och efter. Ett modest litet flower power-inslag.

En annan debut som gjordes i går var när jag fick åka på träningspasset i nylackad bil. Fiiiint! Lite småjusteringar återstår men nu svär jag över all geggamojja som sprutar upp på bilen efter våra vägar - tidigare tyckte jag att det var ganska bra att jag fick hjälp att dölja rostfläckarna...

Vägen TILL träningen var alltså ganska angenäm. Träningen mindre trevlig, tyvärr. Drygt halvvägs in i passet började det snurra och flimra framför ögonen och efter att ha envisats med att stå på benen ett tag fick jag inse fakta och inta horisontalläge.

Kanske bara ett blodsockerfall eller så en ny blodpropp i lungan. Den som lever får se. Eller. Om jag överlever får vi se.

Norrländsk galghumor.

Slipdamm och thinnerångor

Senaste dagarna har ett mold av slipdamm mixat med en tunn dimma av thinner lägrat Ersmarksbodarna. Två stora as till bilar genomgår för närvarande var sin stor make over.

Och kanske är det lösningmedlet som orsakat våra insiktsfulla diskussioner om bland annat konspiratoriska delfiner och manliga dockningar - eller är det kopplat till umgänget?  Tillsammans med go'vännerna liknar vi nu en enda stor, dysfunktionell familj. Fast trevligt har vi. Jag agerar väl mest "trollmor" och står för markservice och kokar soppa på en spik. Fatta hur mycket disk det blir när man förstår ett hushåll på 8 - 10 pers! Vi har till och med hunnit ta oss ett par träningspass med hundarna och om allt vill sig väl, blir det Friskis & Svettis i kväll.

Men nu har vi visst slarvat bort en unge. Birk satt nyss i sin gåstol och nu är han borta. Bäst att gå husesyn och se var han tog vägen...