Högtidsdagar och pudersnö

Under hela min uppväxt har högtisdsdagar varit viktiga. Bemärkelsebarnet har väckts med egenkonstruerad sång och genomtänkta presenter. Jag har fört traditionen vidare och på sängkanten har vi firat många födelse-, fars- och morsdagar (med allt från kycklingar till verktyg i paketen).

Men sista åren har nåt hänt. Ett singelliv med ensamma uppvaknanden på födelse- och morsdagar sätter sina spår på trivsel och positiva erfarenheter. Detta i kombination med aldrig sinande stresstendenser och en allstädes närvarande sambo utan några nämnvärda uppvaktningstraditioner gör att det här med farsdag liksom kommit lite på skam. Jag hade många tankar och idéer om både uppvaktning och presenter men allting sket sig liksom redan när Isac ringde tidigt på söndag morgon och behövde hämt eftersom kompisen som han sovit över drabbats av magsjuka.

Den tama uppvaktningen fortsatte på eftermiddagen då stackars pappa fick en sista-sekunden-present (men han får i och för sig skylla sig själv eftersom han är så jäkla dålig på att önska sig nåt).

Jag skäms.

Och faktiskt insåg jag i kväll att jag har bokat upp mig som kursanordnare hela den helg då jag fyller 40. Hoppsan. Min nonchalanta inställning till högtidsdagar tycks bestå ett tag till.

Innan vi drog iväg på farsdagsfika hann vi rasta både hundar och bil tillsammans med Karin och Jimmie. Det var Buicken som fick leka av sig lite innan vintervilan och Fella, Ya’ax och kompisen Hemi som plumsade snö och jagade snöbollar en stund: