Änglavakt

Tisdagen började i lugnt tempo. Lite gemensamma städinsatser och mindre ambitiösa åtaganden i avvaktan på att Karin och Jimmie skulle komma för lite billackering och hundträning. Allt drog dock ut lite på tiden och för att slippa trava på med hundarna i mörker så åkte Karin, jag och hundarna till elljusspåret i Ersmark för en ordentlig drag weight-promenad. När vi var längst bort från utgångspunkten ringde min telefon ett par gånger. Bara okända nummer. Brydde mig inte om att svara eftersom tre hundar med kätting och två flåsande kvinnor gör det svårt att höra vad som sägs i mobilen. Så ringde det på Karins telefon och eftersom hon är mer "serviceminded" än vad jag är så svarade hon. Det var Fredrik. Han bad att få prata med mig och sa då att det nog var bäst att jag kom hem på en gång. Och just när jag drog efter andan för att bränna av honom och säga att visst i helv... kunde han väl ta hand om Birk en liten stund till, så berättade Fredrik att Elias hade blivit påkörd och var på akuten.

Sen följde flera andra samtal med Elias’ pappa, polisen etc. Det jag fick veta var att Elias och hans kompis i alla fall varit kontaktbara efter olyckan. De stackars hundarna, som var tänkta att dra tungt och långsamt, fick dra för glatta livet kilometrarna tillbaka till bilen. Sen var det järnet ner mot lasarettet som gällde. På vägen ner passerade jag den Epa som Elias och kompisen färdats i när de blev påkörda bakifrån. Det var i princip bara skrot kvar. Via telefonsamtalen hade jag fått veta at killarna blivit omkörda av en bil varpå nästa bil som låg efter inte hann uppfatta att det var ett långsamgående fordon framför honom. Föraren hann parera lite men drämde ändå in i baken på Epan som for av vägen och voltade.

Så kom jag in på akuten. Och där låg han. Mördbultad. Blodig. Men vid liv. Och vid gott mod! Den larssonska galghumorn flödade medan vi väntade på röntgen och under tiden läkaren sydde ihop ett flertal djupa sår i bakhuvudet. Mammas pojke! *illa dold stolthet*

Och när vi väl kommit in på IVA så talade Elias med värme om kvinnan som varit först på plats och hjälpt killarna i avvaktan på ambulansen. "Det var en häftig tant! Hon visste att det inte räcker att dra loss kablarna från batteripolerna om man vill få stopp på en dieselmotor! Alltså... Henne skulle jag nog vilja tacka på nåt sätt." Mitt i allt detta var omtanken och tacksamheten så stor hos Elias att vi bad IVA-personalen se om det gick få fram kvinnans mobilnummer via SOS Alarm. Mammas pojke! Minsann!

Trots all tumult så räckte Elias ut handen och fattade min. Förmodligen mer för min skull än för sin egen. Så satt vi i några timmar. Lät orden och reflektionerna komma. Skämtade och njöt av lugnet och av att bara få vara nära. Stördes bara av den där plasttingesten som uppfordrande pekade sin mynning mot Elias där den låg på nattduksbordet. Trots att Elias undgått döden med en hårsmån, varit en millimeter från att förlora synen och haft skallbenet blottat så bestod det största traumat i att tvingas kissa i en plastflaska. DET är mammas gosse!

Så åkte jag hem till uppvärmd middag bestående av Jimmies goda fläskfilé. Några timmars sömn och i morgon bitti tillbaka till lasarettet. Det är livet på en pinne. Hysteriskt och ostrukturerat. Och - vilket man inser såna här gånger - alldeles, alldeles underbart...