Slutet gott - allting gott!

För en del år sen sällskapade jag under en period med en person som nästan är lika egensinnig som jag. Han hade lika bestämda - om än annorlunda - åsikter om firande av högtider som jag, vilket resulterade i en hel del ångest vid firande av jul och födelsedagar. Efter att mitt inköp av en alldeles egen stjärna till honom i juklapp bemötts med några kalla konstateranden och kommentarer om köplagar och geografi, tror jag att vi båda lade ner presentambitionerna.

Döm om min förvåning när han nåt år senare berättade att han hade köpt en julklapp till mig. Panik! Vad fasen skulle jag göra nu?!?! Fanns det nåt jag kunde göra/köpa som på något sätt kunde tillgodose hans önskemål?

Så kom jag på att jag några veckor tidigare följt ett par kompisar ner till IKEA Sundsvall och väl där lyssnat på Jill Johnson som hade en release-show på sin nya skiva. Och var det inte så att kompisen hade köpt en signerad CD? Och tro det eller ej, men var inte fd pojkvännen ett fan av countrymusik och DESSUTOM av hävd en autografsamlare? Kanske läge att skämta till det lite?

Sagt och gjort! Jag åkte förbi på Åhlens och köpte en CD med Jill Johnson. Sedan drog jag vidare till kompisen med karbonpapper i högsta hugg - kalkera lite och sedan göra en alldeles egen "Jill Johnson-autograf" på den nyligen inköpta skivan.

Jag var inte lite nöjd när jag styrde kosan mot exet och skrockade glatt för mig själv när jag tänkte på hur roligt han skulle tycka att mitt tilltag var. För självklart skulle jag avslöja min lilla bluff när han öppnat paketet...

Jag avlämnade julklappen. Julafton kom och gick. Ingen kommentar från karln. Efter några veckor dristade jag mig till att fråga om han tyckt om min julklapp. Svaret jag fick var: "Ja skivan var ju ganska dålig med det var jättekul att få en autograf av Jill Johnson. Det uppskattar jag verkligen!"

Jaha. Liksom. Vad skulle jag säga? Skamsen bet jag mig i tungan och lyckades frambringa nåt som liknade ett positivt genmäle.

Jag kan väl inte direkt säga att jag plågades av dåligt samvete under de två efterföljande åren, men då och då snuddade tanken vid mitt bedrägliga beteende. Och jag skämdes. Litegrann.

Men så, vid en stund full av självrannsakan (jodå, jag kan uppvisa både det ena och andra om tillfället är rätt) kröp jag till korset och erkände mitt fruktsansvärda svek. För det var så det uppfattades. Typ. Karln kunde i och för sig se det komiska i situationen men hans besvikelse över att den högt uppskattade autografen bara var en tafflig kopia kunde kan inte riktigt komma över.

Så vad kunde jag göra? Det var bara att skriva ett pinsamt ärligt brev till Jill Johnson och berätta hur jag betett mig. Och ödmjukt be om en riktig autograf...

Tiden gick och jag hörde inget om nån autograf, varken från Jill eller exet. Saken föll i glömska förutom vid de tillfällen då Jill svischade förbi i TV-rutan. Då grämde jag mig lite över att hon inte brytt sig om att svara och att jag för all framtid skulle få leva med skammen över mitt bedrägliga beteende.

Men så. I dag. Ytterligare två år senare. Plötsligt dimper det ner ett brev med Jill Johnsons logga i min brevlåda. Och där i ligger ett vykort med en personlig hälsning från Jill:

Slutet gott - allting gott! Hoppas jag. Nu återstår bara att försäkra sig om att exet verkligen fått sin autograf. Annars får jag väl ge honom vykortet.