En vinthunds hjärta i en bulldogs kropp

En riktigt harmonisk vecka - innehållande inte bara ett utan ett par lydnadsträningspass, ordentlig motion både för matte och hundar samt en riktig lärorik, nervdarrande men "slutet gott, allting gott"-upplevelse på jobbet - slutar i en tämligen pissig veckända. Att vädret skulle bli skit var vi ju förberedda på. Detta plus förberedelserna inför blivande 17-årige sonens önskan om en ordentlig grillmiddag på sin födelsedag gjorde att vi valde att inte åka till stugan. Tyvärr hade andra delar i nätverket andra planer vilket gjorde att jag och Fredrik blev sittande med mat för ett helt kompani som måste tillagas och ätas upp för att inte förgås. Jag kommer förmodligen att spy åt grillad fläsk- och kycklingfilé resten av sommaren... Lägg därtill våndan när alla räkningar ska betalas både privat och i företag så har ni receptet för en riktig humörsänkare.

Lyckligtvis fick jag lite plåster på såren när jag och Fella tog oss en tur förbi hundkapplöpningsbanan för sedvanlig prova-på. Jag behövde inte mer än plocka ut henne ur bilen så minns hon precis vad hon fick göra för ett år sen! Sedan hade jag fullt sjå att hantera henne den 1,5 timme som var kvar innan hon fick springa efter haren. Folk som träffat den gemytliga, tämligen loja hunden på klubben kunde inte tro att det var samma jycke. :-)

Tack för bilderna, Anna!

Så som hon går an sista sekunderna innan jag släpper henne på filmen, så lät hon oavbrutet:

Fella goes hunting!

Sen vet jag inte hur fan jag ska vända filmen. Men lite nackspärr har ingen dött av...

I morgon siktar jag på att ha samat ihop lite ork och humör igen. Då kommer ungarna tillbaka också. Bättre medicin finns inte. Och så ska vi äntligen få fira älskade, mjuka, kloka, 17-årige Elias. Kärlek!