Operation Dagsverke

Precis som för alla andra sjundeklassare här i närområdet, ska dottern genomlida "operation dagsverke" till fördel för barn i nån mindre bortskämd del av världen. Eller... Med facit i hand kan väl sägas att det snarare är familjen - i detta fall i form av en frustrerad mor - som står för lidandet. Det är inte lätt att hitta något göromål som faller en pubertal dotter - och därtill hennes kompis - i smaken. Med hot om att de skulle behöva gå tomhänta till fröken kom vi till slut överens om att de två skulle följa oss till stugan och bistå oss i de dagsverken som vi hade planerat att utföra själva. Röja ris. Kapa ved. Fixa med sommarvattnet. Klippa gräs.

Nu ville det sig ju inte bättre än att lördagen inleddes med fakturabetalningar - som tidigare nämnt ingen humörhöjare - och sen var det att raskt prioritera för att hinna göra så mycket som möjligt innan regnet skulle vara över oss. Tonårsbruttorna skötte lilleman, planterade lite växter, fixade med stenar runt planteringen och målade den öppna spisen (riktigt duktiga var de även om arbetet ackompanjerades av idel skrik vid misstankar om spindlar i närheten) medan jag och Fredrik tog oss an ris och ved. Sedan var det bara att slöa bort kvällen medan regnet öste ner. Överaktiv och understimulerad Birk höll oss igång förstås. Det var bara egentligen vid ett tillfälle som han blev förvånandsvärt tyst - tills vi hittade honom nöjt mumsande på tonåringarnas godisgömma.

En kall och mycket blöt natt tillbringades med att ligga och fundera hur fasen vi skulle ta oss ut från stugan på den genomdränkta vägen. Några gånger var jag också uppe och gjorde upp eld och kunde då konstatera anledningen till att hundarna inte ville ligga vid öppna spisen som utan istället våldade sig ner i de motsträviga barnens sängar - det regnade in så ordentligt att det skvätte ner hundarnas i vanliga fall så uppskattade dynor...

Vi purrade ungarna tidigt, struntade i frukost och skyndade oss att packa bilen för att ta oss hem. Trodde vi. Men bilen...ni vet...den där som tillbringar mer tid på verkstan än hemma hos oss...den där som för några tiotal mil sedan lagades för några tusenlappar och enligt bilmekanikern skulle gå som ett spjut...den bilen ville inte alls starta. Jaha, så där stod vi i hällregnet, hungriga, frusna och modfällda. Övervägde att gå upp till byn för att låna startkablar (för självklart hade våra på något mirakulöst sätt försvunnit ur bilen) men vilken stackare skulle vi väcka och dra upp ur sängvärmen?

In i stugan igen. Tycka synd om oss själva en stund. Sedan tänkte Fredrik till, tog ett helkapslat (fick jag veta att det var tvunget att vara) fritidsbatteri och så fick batterierna liksom kyssas medan jag vred på startnyckeln. Och se - efter några försök gick bilen igång! Nöden är uppfinningarnas moder! Och plötsligt kändes det som en vinst snarare än ett nederlag att åka hem från stugan tidigare än planerat.

Väl hemma gjorde jag varm choklad och serverade mackor till en familj - + lite tillskott - som, för ovanlighetens skull var samlad (äldste sonen väntade hemma med flickvän). Det fick stå för helgens behållning. För loppisbesöken som vi gjorde efteråt, i hällregnet, var inte mycket att hurra för. Enda trösten var att jag inte behövde stå där med regnet ilande innanför kläderna för att sälja skrot till några stackars hugade spekulanter.

Så, en ganska ovärd helg lider mot sitt slut. Vi ska försöka hålla oss varma med hemmagjord pizza och eld i kaminen. För det är väl inget konstigt att behöva elda för värmen när vi närmar oss midsommar, eller...?