Mycket om Livets Små Mysterier och Lite om de Stora: En dröm i uppfyllelse

För ungefär ett år sen var jag och några vänner på "studiebesök" i en hundträningsgrupp i grannskapet. En IPO-grupp som alltså tränar spår, lydnad och skydd i tävlingssyfte. Men ganska snart blev det tydligt att jag inte var särskilt välkommen med min "bastard-Fella". Jättetrist, eftersom jag redan då gjorde bedömningen att skyddsarbetet förmodligen skulle bekomma henne väl. Inte för att jag har en hund som i folkmun betecknas som "kamphund"...inte för att jag vill verka häftig och springa omkring med bitarm till vardags...och absolut inte för att jag vill dra fram några aggressioner. Utan för att jag tror att sättet att "paketera energin" skulle vara till stor hjälp även i andra discipliner. Tyvärr är det många gånger stort fokus på momentinlärning och detaljslipning i lydnadsarbetet medan jag skulle vilja lära mig att balansera Fellas energi, både de dagar då hon sprudlar och tenderar att bli slamsig och de dagar då hon ser ut som en ihopbruten insekt bara jag råkar harkla mig. Duktiga Tina Fridh har gett mig tips och vissa hjälpmedel men jag har inte haft förmånen att få träna för henne i forum där hon har kunnat ge mig det där lilla extra utanför planen som jag skulle ha nytta av PÅ planen.

Så, som av en händelse, satt jag och slösurfade på iFånen i eftermiddags när vi - i vanlig ordning - satt i bilen och var på väg hit och dit i ett naivt försök att få lite styrning på tillvaron och familjelivet. Och där hittade jag en inbjudan från NorrHund om att få prova på svenskskydd. Ja, jag har ju inte gjort mig känd för att vara särskilt eftertänksam så inom några minuter var resten av dagen om- strukturerad och inom en timme var jag och två goda vänner på väg några mil söderut för att ÄNTLIGEN få en dröm- om än inte överväldigande stor - uppfylld. Och jag skulle inte ångra mig.

Jag VET ju att FElla har förmågor. Det är jag som är hennes begränsning. Ändå var jag skeptisk till att hon, som knappt har något föremålsintresse i vanliga fall, ens skulle förstå det roliga med att bita på en vadderad ärm. Men jag behövde inte vara orolig särskilt länge. Redan på väg in på planen laddade hon...kände spänningen och taggade av nyfikenhet. Sen var det bara att hålla i sig!

Jag skiter i den falska blygsamheten. Jag är duktigt stolt över min hund som orkade med två pass utan att vekna. Som hade 100% fokus både på och utanför planen. Som direkt fattade var det hela gick ut på. Som smackade rakt i ärmen och greppade klockrent trots att hon är så jäkla fisig och ödmjuk i vanliga fall. Som aldrig gick över i aggressivitet. Som riktade energin på rätt ställe hela tiden. Och som, trots allt, kunde visa lite prov på lydnad mitt i alltihopa. Och när instruktören, som aldrig träffat bulldog förut, sa att hans nästa hund definitivt skulle bli en bulldog...ja, det kändes ju helt OK! :-) Han tyckte dessutom att Fella, med sin energi, sin glädje och sitt kroppsspråk, skulle passa bra som uppvisnings-/showhund. Ja, vad ska man säga? Jag passade också på att erbjuda hennes tjänster som terapihund i Norrhunds arbete med ungdomar och vem vet, det kanske kan bli aktuellt framöver.

Nån skyddshund kommer Fella aldrig att bli, tyvärr. Vi får ju inte tävla. Men jag ser fram emot att någon gång kunna plocka fram den glädje och den energi som hon visade i dag i ett precis lagom stort paket för lydnadsplanen. Och i väntan på det får vi helt enkelt satsa på att ha jäkligt roligt!