Det hör det väl till varje seriös bloggare att göra nån form av tillbakablick över året som gått. Och jag vill inte vara sämre än nån annan, även om ni av olika anledningar får den några dagar för sent. Jag har ju gjort några under bloggaråren som gått och det är faktiskt inte fel att, för ens egen skull också, göra bokslut - även om de på slutet uttalade nyårslöftena alltid kommer på skam... So here goes!
Januari
2013 års första månad fylldes av tankar, jobb och egotrippar. Jag hade för avsikt att släppa så många måsten som jag kunde, njuta för stunden och av mitt eget sällskap och inte vara alla andra till lags. Det hände mycket på jobbet också - vi fick tre nya, fantastiska kollegor. Eller...fick och fick...det låg en hel del arbete både inför och i början av deras anställningar. Detta parallellt med att jag gick "all in" när det gällde teknisk utrustning och faktiskt famnade både nya operativsystem, ny mobiltelefon och en massa annat krångligt. Däremot gick det sämre med garageportarna som, sisådär fem år efter att garaget stod färdigställt, fortfarande inte fungerade. Vi lejde in folk som skulle hjälpa men det gick åt skogen. Behöver jag säga att de fortfarande, efter ännu ett år, står obrukbara?
Snömängden inbjöd till aktiviteter (till skillnad från denna vinter) men vi hittade förstås på en del bus inomhus också.
Februari - mars
Jobb, jobb, jobb. Jag flängde landet runt och undrade emellanåt varför jag gjorde det jag gjorde - och för vem. Semesterresan till Egypten hägrade men i vanlig ordning när vår familj ska ägna sig åt planerade aktiviteter, hopade sig molnen i horisonten. Denna gång i form av en SAS-konkurs och stridigheterna i Egypten. Och så var det dags för mina premiärturer på skidor efter hundarna. Alldeles, alldeles underbart, även om det inkluderade en del blåmärken och brutna skidstavar.
Lite magsjuka hann vi också med...och inreda ett rum åt lilleman.
April
Månadens...årets...ja, kanske ett av livets största höjdpunkter var resan till Egypten. I två veckor bodde vi tätt inpå varandra, jag, Fredrik och fyra ungar. Inte ett enda bråk oss emellan, fantastisk service, underbart väder och vackra omgivningar. Jag läste till och med min första bok på nästan tio år. Tyvärr är inte allt perfekt ens i paradiset och min tillvaro grusades ganska ordentligt av affärsmässigt strul som krävde en hel del ångest och några timmars jobb varje dag. Men där och då lovade jag mig själv att jag aldrig mer ska försätta mig i samma situation igen. Och det löftet kommer jag att hålla.
I sann hysterisk fröken Larsson-anda och på förekommen anledning, blev det till att styra upp en parning av Fella direkt vi kom hem till Sverige igen. I tre dagar pökades det friskt hemma i Bodarna - och det gav resultat!
Maj
Maj levererade en hel del frustrationer och besvikelser. Jag tog, i vanlig ordning, räddning i målarpenseln, hammare och såg, både här hemma och ute i stugan. Sol och värme helade min sargade själ. Och mitt i all valde Birk att bli tre år.
Juni
Om Egyptenresan var en av de bästa aktiviteterna från detta år, så var juni den bästa månaden. Ett jämnmod infann sig och närmare mindfulness har jag nog aldrig varit, trots att Fredrik bara kunde tillbringa korta stunder med oss och att inga frågettecken i mitt övriga företagande var uträtade. Månaden började, precis som den har gjort de senaste 18 åren, med en födelsedag i familjen och jag kunde konstatera att vi faktiskt är tre vuxna i familjen nu. Ja, fyra, om man räknar in bonussonen som fyllde år ett par veckor efteråt.
Lagom till midsommar födde Fella sex friska och pigga valpar efter en helt okomplicerad förlossning. Vilket var helt fantastiskt tur, med tanke på att jag inte riktigt greppat läget och hunnit förbereda varken mig eller henne. En av anledningarna till det var att vi, hips vips, gått och blivit med hus uppe i Kalvträsk!
En ny tradition med flottfärd på midsommarafton inleddes.
Och så länge vi inte kantrar av överlast lär den säkert hålla i sig.
Att ha valpar var en alldeles underbar erfarenhet och nåt som jag gärna gör igen!
Nya huset - fullt av möjligheter. Här har vi,
och ska vi, tillbringa många underbara stunder!
och ska vi, tillbringa många underbara stunder!
Juli
Juli var nog precis så där som juli ska vara. Förutom att jag i sedvanlig ordning skippade semester och jobbade så mycket som det går jobba när jobbet förutsätter samverkan med annat folk som faktiskt har vett nog att ta semester... Fredrik hade också, under några få men härliga dagar, möjlighet att stanna uppe i stugan fram till dess att han tvingades styra upp krissituationer på täkten. Men vi hade sällskap av så många andra trevliga människor, både nya bekantskaper och gamla, älskade såna. Lättja varvades med sociala aktiviteter, jobb i stugan, utflykter samt - hör och häpna - nån liten ridtur för fröken Larsson också. Och med en sjujädrans massa valpgos, förstås!
Augusti
Trots varm och härlig brittsommar tog höstångesten tag i mig - säga vad man vill men augusti är ingen sommarmånad i mina ögon. Plötsligt var också valparna flyttklara. Det blev tomt när de flyttade men tidpunkten passade bra eftersom den intensiva höstterminen drog igång på jobbet.
Bryggupptagning och hallonskörd vittnar som att sommaren snart är slut...
September
September bjöd, förutom på några födelsedagar (varav en sisådär tre på lika många dagar i närmsta familjen), på jobb, jobb och jobb. Handfast och praktiskt inriktat, vilket gjorde det lättare att släppa grubblerierna. Köksrenovering i form av färg och golvläggning gav också utlopp för frustrationer. Ett välkommet glädjeämne var lillasyster, som flyttade till oss och tog våra hjärtan med storm. Ett annat var att Birk, direkt han fick möjlighet att prova en riktig cykel med trampor, bestämde sig för att han också kunde bemästra den och direkt drog iväg på små halsbrytande turer i grannskapet.
Oktober
Vi gjorde allt vi kunde för att komma ur den grå vardagens grepp. I och med att vintersäsongen gjorde entré, övergick jag från att vara torv- till att vara snöänka. Vi fortsatte med våra helger i stugan och inledde en tradition med att hyra skolans gymnastiksal för pingis, bus och akrobatiska övningar.
Och - simsalabim - så fick jag Fredrik med mig på några dagars semester till Barcelona. Vår första egentid sedan Birk var 1,5 år och vi tillbringade ett kaotiskt dygn på hotell. Utan större planering drog vi iväg och tog dagen som den kom; villade bort oss i trånga gränder, förfasade oss över bristande snabbmatskultur och förundrade oss, i sann turistanda, över storslagna byggnader och vackra vyer. Vi lovade oss själva att ta med positivism och lättsamhet tillbaka in i vardagen. Det blev inte riktigt så, men det faktum att jag och Fredrik fick smaka på hur trevligt vi kan ha tillsammans, gjorde kanske att vi tog oss an stundande prövningar med lite mer tillförsikt.
November
Mer jobb och fler dagar i stugan. Lyckligtvis har de två gått kombinera under hösten, eftersom Paradiset ligger på vägen mot Åsele, där jag och kollegor tillbringat mycket tid. Men med två vuxna i förskingring är det tufft att få familjelivet att gå ihop. Vi nådde nåt sorts vägskäl där vi fick lov att bestämma oss om vi skulle fortsätta dra åt samma håll...om vi spelar på samma lag. Vilket vi kom fram till att vi gör, även om taktiken är lite olika. Så vi satsade på att skapa ordning i kaoset, vilket jag tycker var en bra satsning med tanke på våra ADD/ADHD-personligheter. Numera har vi avsatt tid för planering av både gemensamt företag och av familjeliv. Vi gör matlistor och försöker prata istället för att förutsätta. Hittills har det hjälpt oss att få det sjuknande skeppet på rätt köl igen - nu gäller det bara att hitta de rätta vindarna och segla vidare!
Efterlängtad snö gav möjlighet till diverse aktiviteter...så länge den låg kvar...
Julbus och julgodis!
December
Jag har nog aldrig haft en, i vissa aspekter, så ojulig jul. Och samtidigt har nog aldrig julen...belägrat oss...som i år. Beslutet att fira jul i stugan gjorde att jag tappade all lust att fixa och dona hemma. Däremot fick vi, helt otippat, sällskap av en viss herr Tom T.E Nisse som av någon anledning snabbt fick fans över hela Facebook-världen. Att, genom Birks ögon, få uppleva mystiken kring en tomte som ömsom hittade på hyss, ömsom gjorde nytta och sedan plötsligt försvann varenda morgon var värt varenda huvudbry kvällen före om vad nissen skulle hitta på...
Till skillnad från julen, som tillbringades med föräldrar, barn, bonusson, styvson och styvdotter, avslutades året med familjen i förskingring. På nåt sätt kanske lite symtomatiskt över årets ytterligheter; å ena sidan känner jag att sammanhållningen i vår familj stärkts och att vi blivit fler medan jag, å andra sidan, har insett att vi aldrig kommer att bli en förutsägbar svensson-familj så länge vi försörjer oss som vi gör.
Jaha. Så vad har jag lärt mig av det här året? Massor, även om vissa kunskaper har varit dyrköpta och såna som jag gärna hade varit utan. Och samtidigt har det nog varit ett av det mest händelserika och spännande året sedan jag blev vuxen.
När jag går igenom gamla blogginlägg inser jag att jag, för första gången i livet tror jag, ramlat in i nån sorts rutin. Den ser förmodligen inte ut som nån annans, men den finns där. Jobba. Njuta av barnen när de är hemma. Åka till paradiset Kalvträsk när jag är ledig. Njuta av här och nu. Och inte hänga upp min tillvaro på någon annan. Och jag mår bra av det. I sann lösningsfokuserad anda kommer jag därför att göra mer av det som fungerar och mindre av det som inte fungerar hädanefter.
Jag har lärt känna fantastiska människor. Otvungna, energifulla och inbjudande. Jag har också, trots allt, lyckats tjuva mig några egostunder med värdefulla vänner och för varje gång vi ses, slås jag över hur starka och kloka människor jag omger mig med. Ett par av dem står inför ett spännande år med många förändringar - ni vet vilka ni är, jag hoppas att jag får följa er i era nya livssituationer och från botten av mitt hjärta önskar jag er all möjlig lycka!
Min familj har plötsligt blivit större! En bonusson, ev svärdotter och en svärson som blivit naturliga delar av vår tillvaro och det känns underbart. Jag har alltid önskat mig en "Fanny och Alexander"-familj och nu känns det som att jag är på god väg. Kanske några barnbarn snart? ;-)
Jag och Fredrik stretar på. Vi kan nog vara nåt på spåren nu, känns det som. Vi har alltid varit offer för omständigheterna även om vi, om sanningen ska fram, kanske många gånger själva försätter oss i omständigheter som skulle utmana de starkaste. Men nu känns det som att vi är på väg att få i alla fall lite kontroll på vardagen, även om vi tillbringar otroligt mycket tid på olika ställen.
Jobb- och företagsmässigt kommer det att bli förändringar under året. Jag har tre företag som jag har engagemang i och det blir nog skillnad i alla tre. Hur, vet jag inte än. Men även där ska jag försöka göra mer av det som fungerar och får mig att må bra och mindre av det som inte fungerar och som bidrar med stress och oro.
Bloggandet då? Ja, vi får se hur det blir. Jag tycker själv att jag upprepar mig för det mesta. Har liksom inte nåt intressant att skriva om. Måste ha att göra med den där rutinen. Fem år har jag hållit ut, längre än mycket annat jag ägnat mig åt (inräknat en del relationer och anställningar). Jag säger inte hej då här och nu, utan på återseende närhelst jag känner att jag har nåt vettigt att skriva om - och när jag känner att jag bloggar för min egen skull och inte för nån annans.
Nu ska jag i alla fall, i sann rutinmässighet, jobba nån timme innan pojkarna vaknar för att sedan ägna mig åt skidåkning, hundbus, lite snickerijobb och umgänge med trevliga "byssbor". Precis så som det har sett ut under året och förmodligen så som det kommer att se ut ett bra tag framöver, om jag får bestämma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar