Jag och lånematte vaknar tidigt. Jäkligt tidigt. Som att hon på nåt sätt skulle kunna räkna ut att jag är kissnödig innan jag är det. För då är det snabbt ut på den där onödigt långa gräsmattan som gäller. Och kanske är det blöta grässtrån på pungen som gör susen, för jag fixar peepee (och ibland även poopoo) ganska snabbt för att få krypa ner i lånemattes varma bädd igen.
Men lånematte lägger sig inte. Nädå. Hon börjar putsa sig - och nu snackar vi inte om bara några slick med tungan utan "this is the big shit!". Och på tal om skit, istället för att rulla sig i nån go'luktande bajshög så tar hon fram en massa små konstiga saker och gnuggar sig i ansiktet med. MEN!!!! Det är inte det konstigaste... Det som är mest spooky är att hon har en kullsyster i väggen! De är exakt likadana och de har nån sorts ordlös kommunikation där de sitter, mitt emot varandra, och gör precis samma rörelser. Och inte nog med det, stackarn i väggen får aldrig komma ut heller. Och trots det, luktar hon inte det minsta - man kan ju tycka att uteblivna kisspauser skulle sätta sina spår. Som sagt...spooky...det här måste jag undersöka mer...
Sen är det frukostdags. Jag brukar dra en repa runt alla tvåbeningar och retas lite med de fyrbenta kötthjärnorna som bor här. Fast de sitter oftast parkerade, hålögda och förväntansfulla, och väntar på käk. Men de har ingen PLI på tvåbeningarna. Jag, däremot, behöver bara sätta mig och vika huvudet på sned, så fixar lillmatte käk direkt.
För nån dag sen var vi på ett ställe och träffade en hel flock med fyrbeningar. Chillade lite med dem och tittade sedan på när de drillade sina tvåbeningar. DÄR kan vi snacka om pli! Det kastades bollar och köttbullar till höger och vänster och allt fyrbeningarna gjorde var att sätta sig, lägga sig, hoppa lite och hämta lite grejer. Jag har börjat träna lånematte också och jag TROR att hon börjar fatta. Lite sitt och ligg så får jag karra! Jag brukar hämta grejer också, men jag vet inte om det liksom är FEL grejer jag hämtar för då blir det oftast ett jäkla liv på tvåbeningarna och de tar av mig vad än det är jag har hittat. Den minsta tvåbeningen och jag brukar jaga i flock ibland också. Vi hittar nåt roligt i nåt hörn nånstans som jag springer med till den tvåbenta alfatikens och alfahannens bädd. Då kommer mini-tvåbeningen springande efter mig, tar grejen och springer iväg med den. När han kastat ifrån sig bytet, kommer jag och fångar in det igen. Så där håller vi på tills bytet är helt utmattat. Ett perfekt team!
Det händer ibland att fyrbeningarna trycker in mig i en annan bur än den jag är van vid. Storleken är väl helt OK, men den luktar pälsboll! Snacka om förödmjukande! I går var det dags igen. Efter ett tag blev jag urlyft och, väldrillade som de är, så stod tvåbeningarna där med lunchkäket i högsta hugg. Sen fick jag nora runt lite på en betydligt mer välklippt gräsmatta än den jag är van vid. Och då kände jag plötsligt den mest underbara doft! Det luktade liksom...as! Det kom från en stor byggnad som såg ut så här:
Jag kände att jag bara måste in! Snabbt tog jag rygg på två okända tvåbeningar och på bara några sekunder hade jag hamnat i himmelriket! Lukten av sopor och unket kött var överväldigande och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hann göra nån kort rekognoseringsrepa bland tvåbeningarna som satt och slafsade i sig as i stora lass innan alfatiken fick fatt på mig. Attans. Jag måste försöka ta mig dit igen...
Hot Dog?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar