Sällsam fredagmorgon, iklädd morgonrock vid frukostbordet. Dessutom efterlängtad, halvt utflyttad äldstesonen hemma - nu saknas bara Isac för att familjen skulle vara komplett. Och. Framför allt. jag är inte på väg någonstans. Senaste tiden har inneburit 2 - 3 dagar i sträck i inlandet på jobb, och eftersom stugan ligger efter vägen, har det blivit en naturlig anhalt mellan jobbdagarna, så ibland har jag konstaterat att jag faktiskt bara varit hemma någon enstaka dag på en vecka.
Fast. Det är klart. Stugan är ju också hemma. Mer och mer hemmastadda blir vi och om vi bara kunde få två äldsta barnen med oss, så skulle vi förmodligen tillbringa all ledig tid där. Förra helgen var det dock bara Birk som var hemma och då passade vi på att vila trötta själar där.
ÄNTLIGEN fick Birk plocka fram skidorna...
...fast föret var inte det bästa.
Och kanske är det sinnesron i Paradiset som gör att jag plötsligt fick lust att julpynta, för hemmavid andas det inte högtidsstämning alls.
Hemmagjord moss-ljuskrona. Fredrik var skeptisk.
Men go´värme från kaminen och levande
ljus fick även honom på andra tankar.
Nu väntar både blockljus och ljusstakarna
i fönstren på att få tändas.
Jag tar tillbaka det där om att det inte andades jul hemma.
Jag hittade ju en sån här liten krabat i sängen en kväll.
Med vapendragaren Lillasyster tätt intill.
Två små julklappar i förskott.
I går fick vi en liten balettdansös på besök. En fin belgisk fröken, minsann. Och med den respekt...överseende...som en fransktalande aristokrat bara av ren artighet skulle visa två knarklangare från nån amerikanska storstadsförort, tillbringar hon några dagar hemma hos oss. Och mina kötthjärnor försöker på bredaste amerikansk getto-slang förklara hur livet ter sig här hemma. Som t ex att den som stannar först när alla springer också får agera stoppkloss för de andra. Att man bör akta sig från att halka i ev dreggelfläckar när det vankas mat. Och att de där små pälsbollarna som tar sig rätt att ligga i mattes säng och ser så fluffiga och gulliga ut, egentligen är förklädda, vapenförsedda ligister som har allt makt i huset - respekt! Men vi har tillförsikt. Vore det inte för all fluffig päls och en snipig nos, skulle vi nog göra en rejäl kamphund av den fransktalande brukshunden på några dagar! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar