12 augusti 2011

Trist...och tråkigt...och alldeles, alldeles underbart!

Regn ute. En halvdags administrativt  jobb. Städning. Målning av möbler. Rester till middag. En timmes promenad.

Låter hur tråkigt som helst men efter en sommar som den vi haft är det faktiskt riktigt vilsamt med såna dagar. Sätta hjärnan på stand by och bara vara.

Det blir en liknande dag i dag. Med skillnaden att det faktiskt är sol ute och att vi är bortbjudna på paltmiddag i eftermiddag.

I morgon speedar vi upp saker och ting till normalfart. Upp tidigt, tillbringa dagen i stugan där en grävare ska sno i stort sett på varenda stubbe, sten och jordkoka innan allt är klart. Sen bråttom, bråttom ner till stan för sommarens första ordentliga grillskiva. Kan väl vara hög tid, så här i mitten av augusti...

Söndag. Om vädret tillåter blir det loppis inne i stan. Eftersom vi knappt varit hemma i sommar har loppisen på gården kommit lite på skam, så nu får berget komma till Mohammed istället.  I sedvanlig ordning står Carawellen med hjulen i vädret så vi får packa in det som ryms i lilla Focusen. Lämnar nog hundarna hemma ifall jag skulle glömma stänga nån bagagelucka eller så...

Just Carawellen är en bidragande orsak till att det inte blir nåt SM för oss i år. :-( Kommande installation av jordvärme gör ju förstås också sitt till att dränera kassan. Känns trist, eftersom vi knappt tävlat nåt i år men samtidigt skönt att beslutet är taget. Motivationen att köra 110 mil enkel väg är väl inte heller allt för hög.

Lugna dagar ger tid för eftertanke. I jobbet och i min närhet träffar jag på hjältar varje dag. Förvånansvärt ofta - nästan uteslutande - är dessa beundransvärda människor stora hjältar i små kroppar. Barn vars förstånd och tålamod vida överstiger vuxenvärldens. Barn som ger sina föräldrar chans på chans på chans att vara just - föräldrar. Barn som visar mer omsorg om sina närmsta än vad de vuxna har förmåga att visa dem. Hur blir dessa barn när de växer upp? Mogna, kloka och starka? Eller uppgivna och desillusionerade? Det gör ont i hjärtat att stå vid sidan om och veta att just det - att bara finnas till - är det bästa man kan göra men ändå så otillräckligt.

Dagens bragdmedalj går till alla stora hjältar i liten förpackning. Små men så naggande goda. Hoppet. Framtiden.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar