Och då tog jag kommandot! Snabbt som blixten rusade jag fram och ställde mig mellan Pälsbollen och min lånefamilj. De må vara knäppa, men inget ska få hota dem! Jag bröstade upp mig och tog till mina utstuderade, väl invanda och mest skräckinjagande gutturala fnysningar. Och jag tror att Pälsbollen blev stel av skräck. För vad annars skulle ha gjort att den tittade på mig med tom blick och sedan i mycket maklig takt avlägsnade sig från rummet? Jag tyckte mig till och med se skräcken manifesteras i en liten svansviftning när Pälsbollen vände rumpan till. Fatta hur nöjd jag var! Och fatta hur nöjd tvåbeningarna, som suttit paralyserade av skräck uppkrupna i sofforna, var! De strök mig över huvudet och visade tänderna allihopa. Vilken tur att de har mig! Liksom.
En stund senare var det dags för mig och de två köttbergen (och kötthjärnorna) till kollegor att träna den tvåbenta alfatiken i lite lydnad. Jag och densomjagintevetomdetärentikellerenhane tyckte väl att det var så där kul, men tiken hade ett jäkla tålamod. Hon drillade och drillade den tvåbenta alfatiken och efter ett tag verkade tvåbeningen fatta vad hon skulle göra med köttbullarna. Jag ska be tiken om lite tips om hur jag enklast kan få min matte att kasta köttbullar omkring sig.
Efter lite kort vila kom den tvåbenta alfatiken och bar mig till min bur. Jag uppfattade nåt om "skynda mig", "snabb cykeltur" och "snart tillbaka". Och sen for dom. Allihopa.
Det kan tänkas...KAN tänkas...att jag sjöng en liten trudelutt för mig själv då. Men INTE för att jag kände mig ensam och övergiven. Nä då. Det var för att hålla alla Pälsbollar på avstånd. Liksom.
Det litar på att vara Hjälte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar