Som de flesta människor när man börjar komma upp i medelåldern, har jag fått några törnar. Inte särskilt många och inte heller onormalt hårda sådana. Och de flesta har jag alltid kunnat ha överseende med - många negativa sidor har jag men en stark positiv är att jag kan se gott i de allra flesta människor jag möter, oavsett om personen ifråga utsatt mig för prövningar.
Förutom...
Förutom om människan tar min godhet för given och/eller inte anser sig behöva göra rätt för sig. Nonchalans och otacksamhet fixar jag bara inte!
Allt detta blev jag påmind om i dag när jag försökte styra upp min ekonomiska planering. För fem år sedan blev jag bekant med en person vars löften och visioner jag köpte rakt av. Det ledde till att jag bara några månader senare satt med ett övertaget lån på en ansenlig summa samt ett kontaktlån som jag inte skulle få tillbaka. Det senare har jag tvingats driva in via kronofogden och det förra är orsaken till dagens härdsmälta. Att vara bunden till detta lån - oavsett om stolpskottet betalar fastställd ränta och amortering varje månad - gör ju att jag inte har låneutrymme för att kunna göra nödvändiga satsningar i huset. Trots att jag har bönat och bett personen att ta sitt ansvar och försöka ordna eget lån, avfärdas jag hela tiden med "det är inte läge just nu". När jag visar mig för enveten för hans smak, kontrar han med patetiska amatörpsykologiska bedömningar av mig och mitt liv och kryddar med sarkastiska lyckönskningar och mer eller mindre förtäckta hot.
Jag är inte en sådan person som brukar skrika och kasta på luren i örat på folk. Men med denna människa blir jag sån. Jag har försökt rannsaka mig själv för att kunna förstå varför jag blir så berörd av denna människa...detta misstag... Och det enda jag kan komma på är att jag störs så förbannat över att han inte har stake nog att göra rätt för sig. För minsann, parallellt med att jag sitter uppbunden på hans lån som kommer att ta ytterligare 25 år att avbetala, så köper och säljer han hundar i flygande fläng - han har införskaffat och gjort sig av med fler hundar under de senaste åren än vad normala hundmänniskor avverkar på en livstid. Och som jag ser det gör han det med mina pengar...
Adrenalinöverslaget mildrades något av en lycklig son som kom hem och berättade att han hittat ett jättefint EPA-objekt i grannbyn. Detta tillsammans med en långpromenad med grannen och en trevlig shoppingtur med hela familjen gjorde att jag överlevde även denna dag utan hjärtinfarkt! 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar