I natt vaknade jag av att Isac tassade runt på nedervåningen. Han letade Alvedonsprutan (som vi hade använt för att medicinera en - än en gång - förkyld Birk) och ville inte störa oss. Han är så duktigt, lilleman, och nöter verkligen på mammasamvetet när han gråter tyst och stilla och gör allt han kan för att inte väcka oss när han lider av sin extrema växtvärk.
I går medan jag lagade mat kom Isacs kompis ner från övervåningen där de två sprungit på hundarnas nya löpband. Först frågade han om en sax och sedan - en ganska lång stund efteråt - frågade han om jag kunde komma upp. Och där hittade vi Isac, rödgråten och full med plåster överallt på kroppen. Den lilla stackaren hade gjort en vurpa likande den här (minus dansen) - med skillnaden att vårt löpband står med bakänden mot en vägg så han klämdes liksom fast och blev avskalad några lager skinn innan bandet hade hunnit stanna helt. Älskade unge - så tålig och stolt!
Han är så duktig på att ta hand om sig själv, Isac, att vi på nyårsafton var påklädda och på väg ut i bilen för hemgång då han sträckte upp huvudet ur unghopen i TV-soffan och undrade var vi var på väg. Jag vet faktiskt inte hur långt vi skulle ha hunnit innan vi märkte att det fattades en unge... 
På tal om bortslarvade ungar... Här om dagen hade Birk, som är jättesvår att få till ro och sova just nu, äntligen slutit sina blå efter att pappa ägnat lång tid åt att söva honom i vår säng. Vår vana trogen buntade Fredrik upp en mur av täcken och kuddar och lämnade dörren på glänt när han, med öronen på skaft, gick in i ett annat rum. Efter nån timme hörde vi några dova ljud från sovrummet och kunde inte riktigt förstå vad det var. Fredrik gick in och hittade till slut Birk UNDER sängen, innanför sängkappan!! Där låg han och gosade med dammråttorna och var lite frustrerad över situationen. Tänk vilken chock ifall han hade somnat om där under och nån av oss hade gått för att väcka honom bara för att upptäcka att ungen var borta!
Jag har hittat en "app" som jag kan ladda ner till min i-Phone. Med hjälp av den kan jag registrera och lokalisera ungarnas mobiltelefoner. Kanske tejpa fast en telefon på varje unges rygg? Fast... Då måste man ju komma ihåg att ladda batterierna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar