Bitterfitta

Så här halvvägs in i semestern kommer jag ihåg varför jag en gång i tiden bestämt mig för att inte ha sammanhängande sommarledighet. Början går bra, men när jag börjar närma mig mitten slår paniken och bitterheten klorna i mig.
Innan sommaren hade vi planerat tre veckors gemensam semester, hela familjen. Hade timat det till de veckor då alla barnen skulle vara hos oss och dagis hade sommarstängt. Hittills har vi inte haft en enda gemensam semesterdag. Det har varit jag och alla barnen, jag och de yngre barnen, jag och några barn medan de andra varit hos kompisar eller, nån enstaka dag,  Fredrik, jag och de yngre barnen. Var går liksom gränsen för att vara en lyckad familj? Hur gör alla andra som lyckas sy ihop och motivera till gemensamma aktiviteter? Hur får alla andra ihop sina ledigheter samtidigt?

Och hur hinner folk vara sociala? Missförstå mig rätt; fyra underbara ungar och ett stort antal lånebarn (en 3 - 4 stycken åt gången är inte ovanligt) är mänskliga kontakter i överskott och jag njuter av varje sekund. Men det blir mycket logistik och markservice, särskilt som gräsänka och trots att barnen är duktiga på att hjälpa till när man ber dem. Jag har svårt att liksom hinna med den där extra bonussamvaron med folk som jag verkligen vill umgås med. Så, till alla fantastiska vänner som jag knappt hinner träffa - jag saknar er och hoppas att ni står ut med min "frånvaro". Våren var hysterisk och sommaren tycks bli likadan. Jag har förhoppningar om hösten. Snälla, vänta på mig tills dess!

I början av sommaren förlorade jag en vän. En vän som, trots sitt absoluta behov att ALLTID ha rätt, ändå har funnits vid min sida i många år. I perioder har vi umgåtts mer, i perioder har vi nöjt oss med att bo nära och veta att den andre finns där när tillfälle och behov skulle uppstå. Men just besserwisser-driften drev denna vän att ta till övermåttliga åtgärder för att försöka förstöra tillvaron för oss. Trots låååång och måååånga förklaringar kunde hon inte nöja sig med min utsago, utan var tvungen att, fegt och anonymt men genomskinligt, försöka lägga krokben på oss på andra sätt. Självklart utan resultat. Att hon inte kunde hantera sina egna känslor är en sak, men att inte ha tilltro till min och min familjs förmåga och vilja att se till att allt vi gör är rätt och riktigt, det var riktigt, riktigt lågt.


Gamla häxan Avundsjuka
Smyger lömskt som häxor bruka
Tassar fram med steg så mjuka
Ryggen uti krum
Andras glädje vill hon sluka
Gamla snåla Avundsjuka
Stygg och ful och dum

I dag vräker regnet ner. Jag hoppas att det ska lätta till i morgon för kanske, kanske, kanske kommer hela familjen att kunna tillbringa ett dygn tillsammans. Håll tummarna för oss!