Perspektiv

Har haft en i stora drag bra helg men känner mig sliten och lite nedstämd. Det tar på krafterna att gasa och bromsa hela tiden. Den fd vän som avundades vår tillvaro så till den milda grad att hon var tvungen att försöka slå undan benen på oss, skulle själv få gå i ständig väntan och förhoppning om att kanske få ihop någon enstaka semesterdag - eller några timmar - med sin partner och resten av familjen. I helgen har beskeden studsat mellan att Fredrik inte skulle kunna komma över huvud taget till stugan och att han skulle kunna tillbringa hela helgen med oss. Det blev i slutändan två - tre timmar på fredagen och, förutom nattsömnen, några timmar på lördag kväll samt "packa ihop och åka hem"-tid i dag. Inget som någon egentligen kan rå för men jag, som har ett kraftigt undertryckt kontrollbehov och dessutom är ganska så förstjust i karln, tycker det är jobbigt att längta och hoppas och inte kunna påverka.

Nåja, bitterhet är inte klädsamt så jag beskriver de braiga...eller åtminstone innehållsrika...delarna av helgen istället - för det fanns mycket sånt också!

På fredag anslöt en "kompisfamilj" som vi inte umgåtts med så mycket som vi borde på senare tid. Trevlig och lättsamt - precis som det ska vara på semestern. Medan Fredrik fortfarande var kvar i stugan, skulle vi göra premiärtur med flotten. 11 personer var vi som förväntansfulla hoppade ut på den ca 25 kvm stora flotten för att bara koppla av och fiska lite grann. Fredrik var kapten på skutan och han trodde nog att bränslet skulle räcka för en liten tur. Nu har vi lärt oss att ska se till att veta... :-)

Vi kom väl en sisådär 50 meter ut från stranden. Precis lagom långt ut för att frånlandsvinden skulle ta rejält tag i oss. Medan karlarna ägnade sig åt att reda ut ihoptrasslade metrevar började jag och den andra mamman fundera över hur vår tillvaro egentligen såg ut nu och i framtiden. Vi kom till slut fram till att en enda åra knappast skulle rädda oss i land, så vi skrek till Freja och hennes kompis som var kvar på land att de skulle komma med kanoten och bogsera oss. Sagt och gjort, tjänstvilligt hoppade de i kanoten och med vinden i ryggen tog de sig snabbt ut till oss. Värre var det åt andra hållet. Efter tappra försök var det bara att inse att det behövdes lite mer livserfarenhet, uthållighet och kroppshydda bakom paddlarna, så de vuxna kvinnorna tog över.

Efter ett ordentligt träningspass för gäddhänget var vi till slut i land, dock ett par - tre hundra meter från stugan. Kapten Fredrik tog då, på gentlemannamanér, beslut om att han skulle dra flotten på plats. Vad han - och ingen annan visste - var att han var tvungen att gå rejält långt ut i det 17-gradiga vattnet för att flotten inte skulle gå på grund. Stora delar av stäckan nådde vattnet honom till halsen. Men vi kom till slut tillbaka till utgångspunkten och firade med surströmming (inte Fredrik dock, som bara hann byta till torra kläder innan han var tvungen att dra iväg).

På kvällen åkte vi till en närliggande by och ett privat initiativ till en volleybollturnering. Vi hann inte se några matcher men fick njuta av vackra omgivningar. Och hundarna fick visa sig från sin bästa jaktsida när folket matade de fina matöringarna i en liten damm - skulle ha varit kul att se vad som hänt om jag hade fått släppa dem i vattnet när öringarna slog som bäst!

Lite film och sedan kall natt. På morgonen blev det fortsatt fiske för barnen och lunch innan kompisfamiljen åkte hem igen. I vanlig ordning en del städning i stugan efteråt och sedan lite vila, middagsbestyr och väntan på Fredrik.

Kommer ni ihåg grottexkursionen som jag beskrev här? Jag, Fredrik, Birk, Freja och lånedottern gjorde ett nytt försök, ambitiöst om än naivt. Vi hittade ingenting den här gången heller, men NU tror vi att vi vet hur vi ska gå... ;-)

Freja - entusiastisk grottutforskare

Lite ödmjukt vackra bekantskaper gjorde vi på vägen:

Är det här en orkidé också? Ser så ut...

Innan vi åkte hem i dag fick vi besök av byaföreningen i Kalvträsk. Beslut har tagits och bidrag erhållits för en vandringsled som ska gå mellan vår stuga och stranden. Det känns förstås inte bra - framför allt för att man ska vara konstant orolig för att hundarna ska pussa ihjäl nån kamphundsfördomsfull nollåtta - men samtidigt vill vi inte stöta oss med byafolket. Kalvträsk behöver all hjälp som byn kan få för att överleva. Vi kommer också att få kompensation i form av att de hjälper oss stöka till infart och strandremsan, så vi får försöka se det hela positivt. Och vi kan ju inte beröva världen dessa upplevelser: