SM-segerns sötma (med fadd eftersmak)

70 miljarders triljoner regndroppar, 90 mil, två uppblottnade fötter och ett fiasko senare sitter jag äntligen på hemmaplan - ett SM-guld rikare. Fantastiska Fella har än en gång bekänt färg - även om hon denna gång körde med lite blekare kulörer än vad hon brukar...

SM-tävlingen började med att klubbkompisen Pixie och hennes dvärgpinscher Nixon - som inte väger mer än ett par påsar strösocker - gjorde en MYCKET god insats i sin viktklass. Ett SM-silver blev resultatet. Några viktklasser senare fixade Kajsa med "gamm-schäfern" Öka ett guld och sopade därmed banan med både yngre och, logiskt sett, starkare ekipage. Imponerande!

Så var det dags för sammandrabbningen mellan Fella och Otto. Titanernas kamp. Eller hur det nu var... För att slippa förnedring valde vi att inte tävla med Ya’ax - ett SM-brons bara för att det saknas konkurrens kändes inte juste.

Nina valde att gå in på 690 kg med Otto. Ett motivationsdrag. Jag valde samma med Fella och förberedde mig på att inta en passiv position; låta Nina föra taktpinnen och sedan vara beräknande, passa och bara låta Fella dra avgörande vikter. Men allt tog ett snöpligt slut när Nina valde att gå in på 990 kg - varpå Otto fick två varningar under draget och blev diskad!!! Ett genomfört drag på samma vikt garanterade guldet för Fella. Efter det tog jag in henne på en vikt strax över 35 p4p för att satsa på en titel (som delas ut i olika valörer beroende på hur mycket hunden drar) men då drabbades Fella av "interimistisk likstelhet" och gjorde inte ens minsta ansats till att dra!

Med andra ord vann den hund som var minst dålig. Och faktum är att Ya’ax, skrikapan, förmodligen hade kunnat göra rent hus med sina övermän ifall han hade varit med och tävlat...

Sedan drabbades Kajsa av en funktionärsmisstag när hennes mastiff Lans blev invägd på en ifrågasatt vikt. För att göra en otroligt lång och trist historia kort, så innebar det att hon tvingades ställa upp i två viktklasser och dessutom dra med en hund som hunnit kallna - och trots detta blev ingen nöjd i slutändan. Kajsa kunde dock gå från hela fadäsen med högt huvud - efter allt tjafs stod det klart att hon faktiskt vann båda viktklasserna och den ena dessutom efter handikappet att dra på en invägd vikt EFTER frukost och vatten (alla tävlande ger detta först efter invägning eftersom mat kan innebära en avgörande viktökning på upp emot ett eller ett par kilo).

Summan blev alltså att SWB Skellefteås fem tävlingsekipage kammade hem tre SM-guld och två -silver. Mycket bättre kan det inte bli! Skellefteå blev med det resultatet framgångsrikaste lokalgruppen för tredje tävlingen i rad.

Tävlingen blev en mycket långdragen historia som inte tog slut förrän regnet stod som spön i backen och det var så mörkt att vi fick lysa oss fram med fackla när vi skulle ta emot priserna. Inte läge för fina klubbfoton med andra ord. Vi kastade oss i bilen och körde upp till Sundsvall, sov några timmar, shoppade några timmar, drog vidare till Fredriks mamma och man där vi åt middag, gjorde pitstop hos Fredriks syster för avlämnande av IKEA-grejer och sedan hämta upp barnen innan vi äntligen var hemma.

Har jag förresten nämnt att Taikon-familjen drar iväg till Norge på en tävlingshelg om drygt en vecka..?

I skenet av påsar under ögonen och plattröv efter allt stillasittande i bilen, började jag fundera över skavanker och åldrande. Och då slogs jag av en insikt som träffade rakt i magen - jag är nu lika gammal som min mamma var när jag träffade de tre äldsta barnens pappa! Så hemskt! Min uppfattning om mina föräldrar var ju då att de typ stod med ena foten i graven...nästan... Helt plötsligt känns det som att jag måste revidera mitt approach gentemot ungarna - de tycker kanske inte att jag är hip och fräsch utan bara pinsam och ålderdomlig...