Så var det dags. Efter månader av huvudbry, kastade verktyg, tjatiga föräldrar, oljefläckade kläder, surfande på forum och svarta fingeravtryck på väggarna. Än återstår massor av finish-arbete men nu är den körklar. EPA:n.
Och när jag stod och såg efter den svarta Duettan som försvann i ett BRÖÖÖÖÖL och ett dammoln kände jag hur nåt drog i magtrakten. Smärtade litegrann. Ju längre bort EPA:n var, ju mer ont gjorde det. Tills jag kände hur det knäppte till och lät SPOING!
Det var navelsträngen som gick av.
Lillebror vill också köra EPA.
Ur vägen!!!!
Ska vi chilla lite?
Så himla söt - klar diabetesvarning:-). Jag tror jag förstår hur du känner dig då det sliter i navelsträngen när Elias drar iväg med epan. På söndag åker Magnus iväg för att gå skola i Norrköping. Även om han faktiskt är vuxen nu och allt det där så känns det i modershjärtat. Väldigt mycket.
SvaraRaderaVi stötte på Magnus hos frissan här om dagen. Jag satt rygg mot rygg med honom och hörde hur han pratade om utbildningen - då antog jag att det var han och när jag såg honom framifrån fick jag det bekräftat. Han är sig lik! Fast jag gav mig inte till känna - man vet ju själv hur jobbigt det var med tanter som skulle prata släkt och gamla minnen när man var i den åldern... :-)
SvaraRadera