Hmmm... Det gick inte lång tid inne i fållan innan jag bröt mig ut igen. :-) Trots att det kändes lite pissigt att åka iväg till stugan med regnet och en massa måsten hängande över sig, så valde jag, Birk och hundarna att fly fältet - med kosan styrd mot stugan och paradiset Kalvträsk, förstås. Denna gång utrustad med datorn för att kunna jobba, men trots det kände jag ett lugn komma över mig direkt jag såg "Välkommen till Kalvträsk"-skylten. I stugan kan jag och Birk ägna flera timmar åt att elda i öppna spisen och tända ljus medan vi pratar om allt spännande ur en tvåårings perspektiv. I stugan upplevs grillad kyckling med potatismos som en kulinarisk upplevelse. I stugan kan jag ta mig tid att verkligen studera vad som egentligen händer när man eldar upp ett oöppnat paket vaniljvisp.
På eftermiddagen tog vi vår sedvanliga promenad. Vi börjar vara en ganska vanlig syn i byn; jag ("hon ve draghunna nere utve' schööön"), Birk, hundarna och barnvagnen.
Nu kan jag konstatera att är sommaren slut. Folk som tycker annorlunda må komma dragandes med turismprognoser och dygnsmedeltemperaturer - de slår inte kvällsmörker och gulnande löv. Även i Paradiset märks höststämningen av. De övergivna husen som, i högsommarvärme och gnistrande solljus, förr har tyckts närmast romantiska och vackra i sin övergivenhet, känns nu närmast vemodiga och ödesmättade. Och även om det än i dag finns starka krafter som gör sitt för att sätta Kalvträsk på kartan igen, så undgår det ingen att storhetstiden, då byn bland annat innefattade ett par affärer och lika många caféer, en biograf, en skola och en aktiv idrottsförening, är länge sen förbi. I dag uppgår uppskattningsvis invånarna till en tiondel av antalet bofasta under byns glansdagar. Detta är självklart trist, men för en nyfiken husletare som mig ger det många möjligheter till att undersöka och fundera kring de tomma byggnadernas historia. Och bättre sällskap än en äventyrstörstande tvååring kan man
ju inte ha på såna utflykter!
När lilleman såg mamma fota gamla hus med iPhonen i högsta hugg, så ville
förstås inte han vara sämre. Inte illa pinkat av en tvåårig fotograf, tycker jag!
Everts Lanthandel - en gång ett naturligt inslag i byn,
i dag öppet för café ett fåtal gånger varje sommar.
Kanske levererades varorna med en sån här?
Ett av husen i utkanten av byn. En gång nåns dröm,
förmodligen byggd för egen hand och inramad av en stengärdsgård...
...med tillhörande lägdor för gårdens självförsörjning...
...och liten lagård för familjens kreatur...
...och i dag en övergiven brädhög med
sönderruttnat tak och fönster som gapar tomma...
Nu har dagen sedan länge passerat midnatt. Jag har suttit och jobbat i skenet av stearinljus och öppen eld. Det finns bara EN nackdel med vårt lilla Paradis och det är att internetuppkopplingen är under all kritik. Så därför plockar jag nu fram min gudfruktiga (ytterst lilla) ådra och ber en bön om att detta inlägg ska gå att spara. Go' natt go'vänner och trevliga bloggläsare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar