En veckas bloggtorka. Det innebär inte att ingenting händer - vardagen ramlar på i rasande fart. Men vem vill läsa om rutiner, hushållsgöromål, jobb och tristess? Lyckligtvis har jag haft några trevliga tillställningar att blanda upp den grå vardagen med.
Efter att ha återinskolat Birk på dagis och, i vanlig ordning, bråkat med taxi och kommun om Isacs skolskjuts (VARJE år...) har det mesta ramlat på plats. Elias kvittrar och ÄLSKAR sin utbildning - det är få gymnasister förunnat att känna så några dagar efter sommarlovets slut! Freja mixar skola med hästskötsel och jag tror inte att hon kommer att dö av att ha börjat skolan, hon heller. Och Binke-Bonk är inte liten längre. Nu tar han fullt ansvar för sina toalettbesök. Torr både dag och natt och när han vaknar på morgonkvisten hör jag hur han smyger iväg på toaletten. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för lilleman, 2 år och 3 mån gammal.
Min nya giv är att sluta vara så jävla duktig. Jag började lite smått med det i somras, när jag införde papperstallrikar och plastbestick i stugan de dagar jag kände mig stressad eller bara lat. Nu ska jag försöka fördela mer av hemmajobbet bland resten av familjemedlemmarna. På så sätt kanske de slipper en uttröttad morsa/sambo som slocknar i TV-soffan vid 20.00 och jag får en familj som inte tror att saker och ting på nåt mirakulöst sätt bara sköter sig själva...matlagning...handling...städning... klädtvätt... etc.
Jobbmässigt har hösten inneburit en del bryderier för min del. Normal semester för första gången på 10 år har gett mig utrymme att fundera. Men så fick jag träffa en klok organisationsutvecklare som, om än saker och ting ännu inte fallit på plats, fick in mina tankar i positiva banor. Och den bekräftelse som han gav mig och - framför allt - min fantastiska personal värmde ända in i hjärteroten. Efter 40 års erfarenheter av organisationsutveckling har han aldrig stött på så mycket kompetens fördelat på så få personer. Helt otroligt, tyckte han! Jag brukar ju inte nämna mitt jobb på bloggen men det här kunde jag inte hålla inne med. Det var så underbart och förlösande att få förstå att någon annan såg det fantastiska med företaget och alla som jobbar där.
Jobbframgångarna firade jag på ferdagen med att dra iväg goda vännen på hennes överraskningsdag som var min 40-årspresent till henne. Hämtade upp henne på förmiddagen och sedan drog vi i väg till Paradiset där fler (hund-)kompisar mötte upp. Mat, prat, hundträning och - faktiskt - ganska trevligt väder förgyllde vår dag. Funderar på om en hundhelg där uppe kan bli ett återkommande inslag. Tro det eller ej, men förutsättningarna är optimala med billiga boendemöjligheter, tillgång till bad, lydnadsplan, dw- och vanliga promenadstråk, spårmarker etc etc. Paradiset är underbart - har jag sagt det förr?!?! :-)
Och när jag ändå hade andan uppe, så körde vi på med familjesammankomst i går kväll. Go'grannar kom på efterlängtat besök och vi nötte också käkarna med skitsnack och käk. Jättetrevligt!
I och med detta har jag varit mer social på ett par dagar än jag varit under resten av sommaren. Men det tar inte slut där, för nästa helg blir det surströmming med kompisgänget. Hoppla - jag känner mig nästan som ett premiärlejon! :-)
I dag tar vi dock saker och ting i lite lugnare takt. Jag har lovat Isac besök på loppis och vi ska svänga förbi bytardagarna i närliggande byn också (dit jag lämnat ett stort lass bebisgrejer och Freja samlat ihop alla ratade/urvuxna tjejkläder till). Lite målning på bortprioriterade farstubygget tänker jag också hinna med. Och så en ordentlig promenad - med vardag och rutin måste jag nu försöka få in en och annan god vana också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar