Som mamma till två höstbarn trodde jag aldrig att jag skulle säga så, men kanske har jag glömt hur det var. Eller så hade jag inget behov av att känna mig fin då, varken för mig själv eller för nån annan. Eller så kände jag mig helt enkelt tryggare.
Men nu kan inte vintern komma snart nog. Så man får linda in sig i långbyxor, stortröjor och höga kragar.
Nu är ingen t-shirt stor nog. Inget badlakan tillräckligt brett. Och att ta på sig shorts är inte att tänka på.
Överallt skriker löpsedlarna...och reklamutskicken... "Bli av med de sista graviditetskilona!" "Så tränar du bort putmagen!". Hur fan ska det gå till?!?!? Så här framför datorn med båda hakorna i handen kan jag bara konstatera att jag, fastän jag stiger upp kl 06.00 på morgonen, inte ens hinner städa och laga någorlunda näringsriktig mat - än mindre träna och fokusera på mig själv. Jag, som aldrig gillat "lager-på-lager"-modet känner mig räddad av en kofta som åtminstone döljer allt som putar ut bakifrån. Mammatrosorna ser fortfarande inbjudande ut där de ligger i garderoben. Det sväller det ut...det fladdrar - och överallt lägrar sig ett pärlemoskimrande sken från hudbristningarna.
Jag har inte klippt mig sedan i februari (om man inte ska räkna mina tafatta och jackiga försök att fixa till luggen med tygsaxen). Sedan veckor tillbaka tronar en hårfärgningsförpackning i ensamt majestät på badrumshyllan. Min foundation är slut sedan länge och eyelinern har jag tappat bort. Epilartorn och jag, som tidigare var "du" med varandra, har helt tappat kontakten. Och kläder ska vi inte tala om - senaste halvårets inköp har endast bestått av mammakläder och amningsbehåar.
Jag börjar så smått fantisera om att gå med i Ku Klux Klan - tänk så bekvämt och svalt i sommarvärmen!
Kom att tänka på många killar man stött på under årens lopp (för det är faktiskt mest killar, även om tjejer ibland skickar fjantiga kedjebrev som hamnar direkt i min skräpkorg). Dessa karlar som, utan tanke på sin partner, vitt och brett visat/skickat bilder på utvikningsbrudar och gärna kryddat med kommentarer om vad de skulle vilja göra med henne - för att inte tala om vad hon erbjuder sig att göra med dem. Tidigare har jag bara betraktat detta som något patetiskt pubertetsöverslag men nu, med självkänslan i höjd med tissarna (dvs nere vid knävecken), kan jag känna med de stackars tjejerna som antingen tyst accepterat detta beteende - eller inte vetat om det. Så jävla respektlöst!
Jag skänker framför allt en tanke till alla mammor som inte längre förfogar över sin egen kropp, som sitter i sin spyfläckiga tröja, med tissen framme och ungen vilandes på översta fettvalken medan karln raljerar med kompisar på nätet/mobilen om läckra brudar och alla tjänster de erbjuder.
Lyckligtvis har jag en förstående sambo som dyrt och heligt lovar att han aldrig skulle göra nåt sånt. Så jag får nog tillskriva mina humörsvängningar den där omtalade "Baby Blues". Inte nog med att kroppen sviker - psyket gör det uppenbarligen också.
Nu ska jag i alla fall samla ihop dubbelhakorna och gäddhänget och åka iväg till mammas födelsedagskalas - för att INTE äta tårta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar