Road kill...

I går morse gav jag mig tusan på att jag skulle hinna med hundarna ORDENTLIGT, minsann. Jag kopplade på dem tung kätting och äntrade min ädle springare (i form av en cykel med utnötta bromsar efter att under graviditeten försökt agera stoppkloss för en snabb och springgalen amstaff) och drog iväg efter 5,5 km-slingan. Slösade med glada tillrop och pauser men värmen gjorde också sitt till och det blev ett riktigt ordentligt träningspass. I slutet gjorde Fella som hon brukar när hon protesterar - gick och lade sig i ett dike. Jag fick bokstavligen DRA upp henne ur diket och där låg hon sedan som en road kill tills jag med hjälp av lite godis fick henne på fötter igen. Godis är gott!  Nåja, eftersom hon inte har samma perpetuum mobile-funktion som Ya’ax så har jag full förståelse över hennes reaktion och det är väl just olikheterna mellan hundarna som gör att jag trivs så bra med dem båda; den ena får man bromsa, den andra peppa.

Min vana trogen innebar förstås lite trevlig egotid med hundarna att jag blev sen till annat. Denna gång ett inbokat möte med medicinläkaren. Så det blev en raggardusch och ihopsatt hår innan vi åkte ner till stan. Där träffade jag en ovanligt sympatisk doktor som faktiskt trodde att det fanns hopp om liv även för mig - dessutom utan mediciner. Om ett par veckor ska jag lämna prover för att de ska kunna utreda om mina blodproppar är resultat av en genetisk faktor eller och de var framprovocerade av graviditeten. Jag passade på att fråga hur jag skulle tänka kring mina barn ifall det skulle komma fram att jag har en genetisk defekt och svaret jag fick vara både tydligt och klokt; "Om jag var du skulle jag inte utreda dem förrän de själva är myndiga och kan ta ställning. Barn får inte blodproppar och om det skulle konstateras att de bär på samma defekt så kommer de inte att kunna teckna försäkringar på samma sätt som om de inte har några bekymmer". All heder åt en sån läkare!

Innan vi åkte hem hann vi med att göra lite ärenden och ta en sväng förbi Brukshudklubben för att träna agility. Det var inga bekymmer att få Fella att upprepa de fina manövrarna från agilitykursen och Ya’ax fick också möjlighet att rasa av sig lite. På hans vanliga manér gick allt "av bara farten" vilket innebär att han kan göra felfria rundor likväl som rasa igenom varenda hinder. Kul i alla fall att se att gamla takter sitter i, trots att det är ett år sen han tog ett agilityhinder sist. Slalomen satt som ett smäck med "kast" mellan pinnarna och bara ett framben i backen på varje sida.

Sedan hem för att äta för att sedan vända tillbaka till stan igen. Nu SWB Skellefteå-möte. Kloka och produktiva, flamsiga och ostrukturerade som alltid!

Vi är nu inne på barnens andra vecka i sträck hos pappa. På söndag kommer älsklingarna och då får jag rå om dem i tre veckor. Lyckligtvis har vi vår minste solstråle att njuta av medan vi väntar på de andra. Håll till godo!