I går gjorde jag min första ordentliga insats mot ett återinträde i verkligheten. Har ju levt senaste 1,5 veckan i Ersmarksboda-bubblan. och har skött all kontakt med omvärlden via telefon och dator.
Jag och kollegan trotsade snöyran och åkte till Norrbotten för ett nytt handledningsuppdrag. Ett spännande sådant. Uppdragsgivarna och den familj som ska få vår hjälp var mycket nöjd med vårt sätt att tänka och med de råd de fick. Risk för hybrisöverslag... igen!!! 
Jag och Lena drabbas av såna nån gång då och då. Vilket kan ge oanade konsekvenser. T ex felkörningar på 15 mil eftersom vi sitter och berömmer oss själva - vi är bättre på samtal och handledning än på navigering och lokalkännedom. Så ödmjuka är vi ju att vi faktiskt kan se att vi har våra brister... om än de är få. 
Väl hemma igen var jag totalt utslagen ett par timmar. Och ingen röst hade jag. Tur att man har fyrbenta sjuksköterskor som tar hand om en:
Vaknade till liv lagom för lite hundträning. Har varit ganska mycket sånt senaste veckan (det enda jag orkat med). Lydnad och vagnträning inför stundande tävlingar i helgen. Fredrik jobbar på bra med Ya’ax och om allt går som vi vill gör de tävlingsdebut.
Fredrik, ja... Honom ska jag gå och sparka på. Om jag nu inte väljer snöbollsalternativet. Jag älskar honom över allt annat och han har så många underbara sidor, karln... Men att stiga upp på morgonen är inte en av dem. Nu har han "skärpt till sig" så att han börjat ställa larmet på mobilen. Vilket innebär att snoozefunktionen slår igång med nio minuters mellanrum första halvtimmen. Sen slår han av den och sover vidare. I dag har jag och barnen skakat liv i honom fem gånger - förutom att han blivit väckt av larmet. Nu är det precis en timme sedan han skulle ha vaknat första gången. Snöboll... Eller finns det nåt vär...jag menar - bättre?
OK, vi håller tummar att ni frisknar till!
SvaraRadera