Tårar och kanel

I dag på förmiddagen var det dags för träff med barnmorskan. Mina tankar och min oro inför stundande förlossning har vuxit i samma takt som magomfånget och mycket har berott på den nonchalans och de oklara besked jag fått kring hur min förlossningen kan komma att se ut. Mina tre tidigare har varit smärtsamma (kraftiga men verkningslösa värkar) och mer och mer långdragna - den sista avslutades med sugklocka en värk innan ett akutsnitt. Min räddning har varit ryggbedövningen som gjort att jag orkat och stått ut. Men i och med att jag går på blodförtunnande har jag fått signaler om att smärtstillande injektioner kan vara uteslutna men jag har - trots att jag aktualierade frågan för första gången för ett halvår sedan - inte fått veta något säkert. Så lagom till dagens träff hade jag laddat med frågeställningar och moraliskt stöd av Fredrik.

Ganska snart blev det tydligt för barnmorskan att jag inte är särskilt pigg och rask. Att jag tvärt om känner mig ganska ynklig och att två kraftig influensor, blodproppar + allt annat stök under vintern tagit ut sin rätt. Men när jag tog upp frågan om smärtlindring i kombination med Fragmin (som det blodförtunnande medlet heter) så sa hon - upprepade gånger - att det BORDE inte vara några problem... Att det BORDE gå kombinera...

Vid insikten om att hon skulle vara strandad större delen av sin lunchtimme med en graviditetshormonell, rödgråten, medelålders kvinna med tillhörande trulig pojkvän om hon inte gav klarare besked än så, tog hon till slut saken på allvar och ringde en mer erfaren och kunnig kollega. Och snabbt blev det tydligt att det inte allt BORDE gå så som min barnmorska trodde..... Tvärt om krävs 1 - 2 veckors nedtrappning av medicinen för att man ens ska kunna överväga ryggbedövning (nog har jag långdragna värkarbeten men inte SÅ långa...) och att förlossningen skulle måsta avslutas med narkos och kejsarsnitt om den skulle bli för smärtsam och långdragen. Då blev det helt plötsligt annat ljud i skällan och snabbt bokades ett samtal med förlossningsläkare in.

Tänk om jag nöjt mig med alla "BORDE":n - då är risken stor att jag hade tvingats genomlida ett helvete och ändå missa mitt barns första timmar. Nu hoppas jag på en förstående förlossningsläkare som kan tillmötesgå mitt behov av information och kontroll.

När jag äntligen fått svar på mina frågor och kände att jag blivit tagen på allvar, kändes det bättre. Alla värden på mig och bebben är utmärkta och faktiskt är jag bara marginellt större än normalkurvan - jag, som brukar ligga någonstans mellan "outhärdligt stor" och "grotesk" i vanliga fall! Jag är väl inte den som har som ambition att räknas som "lagom" och "normal", men i detta fall känns det bra att tillhöra den kategorin.

Efter lasarettsbesöket åt jag och Fredrik lunch på en av Skellefteås mindre kända pizzerior. Fick väl en aning om varför den är det också. Eller vad sägs om en pizza med kyckling och KANEL!?!?!?! Smaklökarna var tämligen...förvirrade...när vi gick därifrån.

På tal om smaklökar så väntar jag på en familjehemsplacering i kväll. Herman ska visst komma. Det är grannen som förannonserat hans ankomst och hon har lugnat mig med att han bara behöver TLC ett par ggr/dag och mat varannan dag. Och efter 10 dagar får man äta upp honom! Efter att man prånglat på vänner och bekanta en del av honom förstås. Nån sorts surdegskedjebrev är det visst. Jag, som bara har garderobsblommor och svärmorstungor i krukorna här hemma ska alltså förvalta en mjölklump och därtill få den att blomstra och växa! Jag, vars vanliga gräns för omtanke ligger vid att den jag bryr mig om åtminstone ska lystra på sitt eget namn och komma när jag ropar. Det här ska bli intressant.

Några som kommer när jag ropar och därmed förtjänat min omsorg är två nöjda och trötta vovvar som nu ligger och sover framför TV:n. Har just avverkat en mil med spark tillsammans med dem och har knappt rört en fena - det är fördelen med att ha muskelhundar och inte några bjäbbiga, fluffiga väskvärmare!

Nu är det fredagkväll och den lär väl i vanlig ordning avnjutas i horisontalläge i TV-soffan - denna gång med magen fylld av smörgåstårta och en liten aning kanel...