Potpurri

Håll i er. Det här blir ett osammanhängande inlägg fyllt av tårar, ilska och frustration. Av mysterier och spänning. Men också av tillfredsställelse, glädje, en smutta ödmjukhet och faktiskt några insikter också. Och i vanlig ordning är  jag irriterande kryptisk eftersom jag av olika anledningar inte kan delge just mer än de känslor jag har inför saker och ting.

 

Vi börjar väl med klokheterna så får det liksom väga upp resten av innehållet i texten:

 

Jag är en medelmåtta på det mesta. Hankar mig fram knappt hjälpligt inom de flesta områden utan att uträtta stordåd. Men en sak är jag så in i helskotta bra på och det är att omge mig med rätt människor! Jag har tidigare konstaterat att jag har lyckats arbeta bort mitt ganska omfattande kontrollbehov, men nu när jag ser mönstret så inser jag att det bara handlar om att jag har goda, genuina relationer till folk som jag kan lita på. Så enkelt är det. Och eftersom jag inte är nån höjdare som kan eller vill sprida pengar eller makt omkring mig, så vet jag att det är mig som dessa personer vill relatera till eftersom jag har just ingenting annat än mig själv att erbjuda. Jag märker det i min nära omgivning med familj och vänner. Jag känner av det på jobbet, där vi fungerar som katalysatorer åt varandra och ger varandra både glädje och stöd. Och jag märker det bland samarbetspartners och föreningskollegor när vi alla ser varandras styrkor och inte heller tvekar att bekräfta varandra i dem.

 

Det finns människor som fyller domkyrkor på sina begravningar. Jag kommer kanske bara att fylla ett kapell. Men jag vet också att de som kommer är där för att ta ett sista farväl av en god vän eller en respekterad person, inte på grund av ett avtal, en fet lönecheck eller ett hot  - eller för att dansa på min grav och försöka roffa åt sig av kvarlåtenskaperna.

 

Såja. Nu räcker det med klokskaper för den här gången.

 

Jag fick nog av egoism och förtäckta hot i slutet av förra veckan. Kände att jag behövde andas, slå in lite spik och måla några kvadratmeter. Och då finns förstås inget bättre ställe än Paradiset. Så jag packade lilleman och hundarna och fick några alldeles fantastiska dagar ute i stugan. I vanlig ordning hann Fredrik knappt dit innan han var tvungen att åka iväg och styra upp saker och ting på annat håll, men vi fick några trevliga och produktiva timmar tillsammans.

 

 Vi hann knappt packa ur bilen förrän

soldyrkarna bredde ut sig på soldäcket.

 

På studsmattan nere vid sjön tillbringade vi ett bra tag.

Och tänka sig, ute i stugan tar jag mig tiden att stå och

titta på hopp och skutt istället för att passa på och

göra nåt annat medan jag håller ett vakande öga.

På soldäcket gör vi allt; äter, solar, badar, snickrar...

Här leker Birk lastbilschaffis och så länge han har

ostkrokar i lasten vill Fella gärna agera trafikledare...

 

Observera den fokuserade blicken och

dräggelfläckarna på golvet.

 

Om tid finns, brukar vi ta oss en tur till storschtaaan

Norsjö och shoppa lite. Den här gången resulterade

det bland annat i "såpblubbor" åt lilleman.

 Vi lär väl halka ihjäl oss nästa gång det regnar i stugan...

 

En glad skitunge!

 

 

Som sig bör, går vi på upptäktsfärder. Pratar om barr och

kottar, älgbajsar och andra väsentligheter. Den här gången

kom vi på att vi skulle testa om den nya vandringsleden var

farbar med barnvagn. Det var den inte.

 

Jaha. Men mysteriet då? Jo nu ska ni få höra... en kollega, som ärvt min iPhone, ringde och berättade att hon, i samband med att hon fört över bilder från telefonen till datorn, hade fått en helt okänd människas innehåll i sin telefon! Turerna och spekulationerna var många innan man kom fram till den nu förhärskande teorin; den okända tjejen (som kollegan varit i kontakt med) har förmodligen varit in på MediaMarkt och bett om hjälp med telefonen. Personalen där har då antagligen sprättat upp en sprillans ny dator, säkerhetskopierat telefonen och sen stoppat ner datorn i förpackningen igen. Sen har kollegan kommit och köpt datorn och när hon startade Itunes så drog programmet fram senaste säkerhetskopian. Helt sjukt! Så akta er för att be om hjälp på affärer om ni har hemligheter som ni inte vill ska spridas.

 

Och så spänningen. Som jag inte förstod var nån spänning förrän efteråt... På en av våra strapatser hittade jag och Birk en rolig grej. Att det var ett skott...kula...granat...ammunitionspjäs...av nåt slag förstod jag, men jag ville förstås veta mer. Så jag stoppade den i en kasse fylld med andra intressanta objekt och sen skuttade vi, glada i hågen, hem till stugan över stock och sten. Det var väl först när jag skulle lägga den i bilen som jag kom att tänka på att den kanske var skarpladdad..? Och efter vägarna i Kalvträsktrakten kan det nog vara klokt att inte ha en odesarmerad granat i bagaget. Jag slängde ut några förfrågningar till bekanta men ingen kunde svara. Så nu står tingesten kvar i stugan...

 

 Ser den skarpladdad eller desarmerad ut?

 

Nu ska jag ägna en ledig förmiddag åt att gå en promenad och sen plocka ihop kläder till ett barnhem i Afrika som en vän ska besöka inom kort. Lite spännande jobbplanering på eftermiddagen och efter det blir det till att hämta hem valplåda åt Fella. Hjälp, bara en månad kvar tills jag blir mormor!