Vette tusan om den har guld i mund. I alla fall inte när resten av världen njuter av sovmorgon och jag blivit väckt av ett kvarglömt larm (inte mitt) kl 04.30. Det ger mig dock en ostörd stund vid datorn. En liten lugnare period på jobbet gör att jag tränar på att inte jobba under lediga dagar. Det går väl sisådär. Det gäller ju att fylla vakentiden med annat istället och senaste veckan har det varit målning och skikeåkning.
Vitmålad matsal har fått lite nya attiraljer...
...så som krukor och lite fräscha blommor.
Och utav bara farten råkade en skolplansch
följa hem från en shoppingtur.
Tänk att en kartongbit kan väcka så varma känslor.
Att priset var överkomliga 50:- gör förstås sitt till...
Jag lovade ju också att återkomma med en rapport från min skikes-åkning. Tidsbrist och trist väder har gjort att jag inte förrän denna vecka har gjort några större åthävor när det gäller motion. Men nu, tre mornar på raken, har jag passat på att leta upp ett lagom avskilt ställe för att träna teknik. Jag kan väl säga som så, att det är nog en bit kvar innan jag tar rygg på Gunde och grabbarna, men jag har hållit mig på fötter och kan numera ta mig fram utan krampaktigt tag om stavarna. Har också konstaterat att jag gillar stakning bättre än skating, men det är ingen större överraskning - styrka har alltid gått före finess hos fröken Larsson.
Cyklarna har också tinat fram här i Ersmarksbodarna - jag har faktiskt lyckats få med Fredrik på en sväng! Tidigare i veckan gjorde jag ett par flugor på smällen och tog cykel + hundar för att hämta Birk på dagis. Tänkte faktiskt på väg ner till byn att "Oj, vad tur jag har haft med cyklarna, jag som alltid råkar ut för nåt när jag färdas efter vägarna". Och det skulle jag förstås inte ha gjort, för väl vid dagis så bara kajkade cykeln ihop! Trots konsultation av tre karlar insåg jag snabbt att det bara var att lämna åbäket på plats och försöka ta sig hem på annat sätt. Jag blev i och för sig erbjuden skjuts hem, men skam den som ger sig. Jag letade upp Isacs cykel som blivit kvarlämnad hos en kompis och sen var det bara att försöka få med unge och hundar. Den förre fastklamrad ömsom på mig, ömsom på cykelramen eftersom vi inte hade nån barnsadel och en av de senare (den apatiska bulldogen) bogserad i ett koppel. Men hem kom vi och jag kunde konstatera att hundarna skött sig exemplariskt (nåja...förutom apatin då...) inne i samhället där de anfölls både av djurälskande barn och ouppfostrade, hundhatande sällskapshundar och att Birk i vanlig ordning tålmodigt gått med på ännu ett av mammas "äventyr".
En dag i stugan har också hunnits med. Hade hoppats på sol så att vi hade kunnat tillbringa säsongens första natt där under Kristi Himmels-helgen, men vädergudarna stod oss inte bi. Det får bli att vara hemma och förbereda lördagens begivenhet istället - treårskalas! Tänk vad fort tiden går!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar