Så in i helvete präktigt!

 

Som jag skrivit tidigare, består en del av min verklighetsflykt numera av att plöja igenom inredningsbloggar. Tyvärr börjar jag redan ledsna på perfekta, stylade, vita, retroinspirerade hem men några minuter då och då under veckan kan ändå vara skönt att försvinna ut i nonsens.

I min jakt på intressanta bloggar har jag vid några tillfällen hamnat hos dessa bloggerskor som lyckas försörja sig på sitt skrivande. Och allt eftersom jag läser blogginlägg och de 30…40…80…kommentarer de får, förundras jag över bloggfenomenet.  Hur kommer det sig att unga tjejer i 20 – 25-årsåldern upphöjs till livsstilscoacher? Hur kommer det sig att de, med sin begränsade erfarenhet av föräldraskap, kan ge råd i hur du och jag och alla andra kan vara en bra mamma? Hur kommer det sig att de, som ÄR sitt företag och därmed kan tillbringa hela dagarna med att styla sig själva och sina hem och kan göra hälsosamma långkok på trädgårdens skatter samtidigt som de fotar sig själva med en chailatte sittande framför datorn,  ändå är förebilder för andra egenföretagande eller förvärvsarbetande småbarnsföräldrar som jobbar 40…50…60 timmar utanför hemmet och som skattar sig lyckliga om de hinner – och orkar – tvätta fönstren åtminstone en gång per år?

Inget ont om de unga kvinnor som gör sin karriär på detta sätt. De har lyckats hitta sin mjölkko. Men vilket samhällsfenomen är det som gör att vi andra ser upp till dessa på det sätt vi gör? Vad får oss att tycka att secondhandköpta figursmickrande men totalt opraktiska 50-talsklänningar är bättre än den där joggingdressen inköpt på ICA Maxi i samband med veckohandlingen? Vad får oss att tråna efter citronblekt hår med lockar lagda på mormors gamla spolar istället för en frisyr som bara kräver lite mousse och föning? Vad får oss att tro att en kvinna, hälften så gammal, vet så mycket mer om livet än vad vi gör?

Eller är det kanske just det som är grejen… Åldern..? Har kraven från arbetslivet – man ska helst vara 25 men ha 30 års arbetslivserfarenhet – smugit sig in i vårt privatliv också?

Till er som…                                                           

...istället för att smörja gravidmagen med eteriska oljor för att slippa bristningar har insett att livet är värt att leva även om man ser ut som en karta över Nilen-deltat under naveln...vars tolkning av ”retro” är att överväga om man ändå inte kan använda de där mammatrosorna från slutet av 90-talet eftersom man inte har hunnit tvätta senaste veckan...vars kulinariska utmaning inte handlar om långkok på ekologiska grönsaker utan ”kortkok” som tonåringarna hemma ids laga till själva eftersom du inte hinner hem till middagen...som inte mött sin största uppfostringsutmaning i potträning och ”kan själv” utan har genomlevt släng i dörrar,  tonårsfyllor och smygrökning...som inte lever lyckligt tillsammans med er första förälskelse utan har hunnit avverka några relationer och insett att kärlek inte alltid är rosenskimrande och självklar...som använder ärvda kläder och äter egen potatis, inte för att det är en livsstil utan för att det helt enkelt inte finns pengar till annat...inte är så jäkla PRÄKTIGA...

…till ER vill jag ge en systemkamera och en bloggsida, för er vardag vill jag läsa om. Men framför allt vill jag ge er STOLTHET och TID, för jag vet att båda är en bristvara.

Och till er unga, präktiga bloggerskor vill jag bara säga… Kom igen om sisådär 15-20 år… J

Med vänlig hälsning

/ En flerbarnsmamma som steg upp 04.15, rastade hundar, satt med frukostmackan över tangentbordet för att hinna med några jobbmail, som med darrande händer (inte på grund av ålder dock, utan som resultat av tre dagar i gymet) ritade lite ögon i ansiktet och sedan lämnade ett alldeles lagom stökigt hem och sju sovande personer för en dag med styrelsemöte och uppvaktning i riksdagen. Inte alls så in i helvete präktigt. Men helt OK för en 41-åring.