Inläggen på den här bloggen duggar inte särskilt tätt just nu. Trots att livet i vanlig ordning går i WARP-speed så finns det liksom inget som sticker ut och som känns tillräckligt intressant för att uppta stackars bloggläsares tid. Det pågår en massa tanke- och känslomässigt också och med risk för att jag framstår som helt schizoid om jag skulle ge uttryck för min berg-och-dalbana känns det bättre att censurera sig lite. Och dessutom är det ju lite svårt att fånga hjärnkaoset på bild...
Annat är det med Paradiset. På nåt sätt är färgerna alltid klarare där. Dit tog vi oss, efter en intensiv vecka, på lördag morgon, dels för att fira pappa som fyllde år i helgen, dels för att börja göra vinter i stugan. Så otroligt vemodigt, särskilt om man betänker hur lång tid det är kvar till nästa stugsäsong. För tre år sedan hade vi en gemensam helg med mamma och pappa vid ganska precis samma tidpunkt. Då berättade vi också för dem att vi skulle ha barn. Och tänk, när vi öppnade upp stugan följande sommar var Birk redan född!
Lördagen fylldes av liksom ingenting. Stöka på och plocka undan lite inför vintern, umgänge med mamma och pappa, lite - med betoning på lite - blåbärsplockning (eller "låcka åbäl" som Birk säger) och så grillning till middag. Birk fick hjälpa till att föreviga kvällen:
Killarna turas om...
...att sitta i knä på varandra. Bild nr 2 från vår utflykt till inlandet.
Efter en tur till Lycksele skulle vi hämta upp en bra-att-ha-grej som Fredrik införskaffat. Efter en tämligen lång färd efter krokiga vägar och med magsjuk Ya'ax (som troligen ätit sopor...vilket Fella också gjort men i sann bulldog-anda spydde hon bara upp en plastpåse så var allting bra sen) hittade vi till slut rätt - och det var där vi satt och betraktade mödorna att få på den där gremeljen på släpen. Sedan letade vi oss neråt hemtrakterna och passerade Kalvträsk igen. Just när vi körde genom byn, tänkte jag för mig själv "Tänkt att vi i alla fall nångång ska kunna göra nåt utan större missöde". Jag hann dock inte uttala orden högt innan ett brak och ett skrap avslöjade att missödet hade inträffat. Lyckligtvis hade vi ju inte kunnat befinna oss på ett bättre ställe, eftersom folket i Paradiset är så underbart hjälpsamma. Medan jag, Freja och Birk tillbringade ytterligare någon timme i stugan (vilken underbar tonårsdotter jag har - "medtvingad" till stugan under helgen och t o m strandsatt några extra timmar och ändå är hon så fantastiskt godmodig) fick Fredrik hjälp att fixa det mest akuta.
I allt övrigt kaos finns det ju något tryggt i att vissa saker är statiska. Men man hade ju kunnat önska att det var nåt annat än vår mekaniska förbannelse...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar