I går var det sanningens minut. 40-årskoll. Och - framför allt - inmundigande av glukoslösning. OUÄCK! Lyckligtvis gick allt bättre än förväntat och efter tre timmar kunde jag lämna Hälsocentralen utan att ha spytt och med blanka papper. Tycker gott att jag hade kunnat få ett klistermärke eller nåt.
I min fantasi skulle resten av dagen ägnas åt föräldra- och god husmoderskap. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Först vid 18-tiden, efter ett par personalmöten och upphandlingsarbete, var det dags att stänga "kontorsdörren" och ägna sig åt lite hundträning. Ännu en dag i fröken Larssons föräldralediga liv. 
Förhoppningsvis kan jag lösgöra lite mer tid än vanligt under de närmsta veckorna eftersom Fredrik ska satsa all tid på körkortet. Det blir nog bra träning för mig att tvingas säga nej istället för att försöka gapa över hela stycket.
På tal om träning så är det dags att jaga den majestätiska träningsvärken från söndagens skivstångspass ur kroppen. Det blir lite boxning i kväll för att mjuka upp musklerna och sedan ett nytt skivstångspass på torsdag. Jag hoppas att jag hittar en fungerande nivå på träningen. Hittills har jag varit "allt eller inget" även där.
Hundarna har fått leva i en tillvaro med "inget" snarare än "allt" under de senaste veckorna. Kylan omöjliggör dragträning så det har mest blivit lydnad och löpbandsträning. I går morse konstaterade Fredrik att termometern stod på -4 grader så jag skuttade glädjestrålande ut i bilen med uppgjorda planer på ordentlig hundträning och en lång promenad under eftermiddagen. Men när jag fick bryta in växlarna på bilen och kämpade mot seg servoolja när jag skulle ratta ut från gården, insåg jag att det hade blivit fel nånstans. Och med nytt batteri i sig berättade termometern en helt annan historia. Jag tyckte bättre om den när den ljög.
Nu ska jag jaga ner en bebis från fönsterbänken, jaga upp en sjuk tonåring ur sängen och ta tag i dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar