På tisdag eftermiddag sitter jag i bilen på väg hem från ett möte i Umeå. Lite stressad eftersom jag snart ska åka på styrelsemöte i hundklubben. Jag ringer Fredrik och ber honom fixa middagen. Mitt i vårt samtal hör jag hur Fredrik ropar till och sedan ett hjärtskärande skrik från Birk i bakgrunden. Sedan ingenting, eftersom Fredrik kastar på luren. Jag fortsätter hemåt och KAN ha tangerat en hastighetsgräns eller två medan jag undrar vad fan som egentligen hände. Att det inte var nåt bra förstod jag.
Några kilometer hemifrån ringer Fredrik upp och undrar hur långt jag har kvar hem. Det är nog läge att sno om och ta Birk till akuten. Han hade ramlat från en stol, dragit stolen med sig i fallet och fått ena benet under stolen. Så in i bilen, avstyra föräldramöte och styrelsemöte, uppmana de två äldsta ungarna att fixa middag själv och så hålla tummarna att det inte är så farligt som vi befarar.
På akuten. Väntan.
Lille Krigaren. Tålig mot smärta men skitförbannad över att tvingas ha en tuta på fingret.
Men det är det. Lyckligtvis ett fint benbrott med intakta benhinnor. Därför slipper Birk att ligga i sträck utan han fick ett provisoriskt gips och sedan blev det övernattning på barnavdelningen för honom och mamma.
På onsdagen får vi vänta ett bra tag på omgipsning. Förmiddagen förgylls med besök från "gudfar" Jimmie som kommer med rena, nya kläder och ett mjukisdjur som också, lämpligt nog, förses med ett "gips".
Gipsad Birk och gipsad vovve i uppskattad rullstol.
På eftermiddagen kommer storebror Elias och hälsar på. Jag har gjort många fel i min barnuppfostran men en sak har jag lyckats med - att få ungarna att både känna och uttrycka kärlek och omsorg. Många kramar och fina ord blir det! Och lek i lekterapin - inte bara för Birks skull...
Lite senare intas avdelningen av pappa, storasyster Freja och hennes kompis. Jag får mig en välbehövlig paus från sjukhusmiljön och tar med tjejerna på bio. "En gång i Phuket". En alldeles lagom film.
I skrivande stund är vi kvar på lassa. Nångång...nånstans...kanske vi får nåt besked om framtiden. Vet faktiskt inte alls vad vi väntar på. Birk har haft en jobbig natt och det var aktuellt med morfindropp, men efter att han piggnat till under morgontimmarna har de planerna avskrivits. Så nu har jag en lagom frustrerad, ganska trött men ändå relativt glad pojke att underhålla. Samtidigt som jag försöker styra jobbet via mobil, mail och telefon. Det har blivit en hel del av den varan även under de sista två dagarna. Kanske...kanske...jag försöker vara ledig på riktigt i morgon. Då har vi kommit hem och jag ska få dagen att fungera med en liten krabat som gråter av smärta när man lyfter honom men som samtidigt är för liten för att få en rullstol. Det blir väl att snickra ihop nåt med hjälp av en barnvagn i kväll. För känner jag Lille Krigaren rätt, kommer han inte att nöja sig att sitta still länge till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar