Ja jädrar. Nu var det länge sen jag bloggade. Det känns liksom...rebelliskt...på nåt sätt... Inte utan att jag är lite stolt över mig själv. Som om nån skulle sakna den mitt i valdebatter, IS-hot och epolaepedemier.
Men det är väl liksom så mitt liv ser ut just nu. Stora steg för mig men otroligt små för mänskligheten. Sakta, sakta håller jag på att omdefiniera hela min tillvaro. Somliga saker per tvång, andra för att jag helt enkelt vill det.
En av de största förändringarna har förstås varit att gå från att vara företagsledare och jobba för andra till att vara sin egen. Från att hela tiden vara tillgänglig till att faktiskt kunna lägga bort telefonen då och då. Från att göra saker som andra förväntar sig och kräver och inte se nåt påtagligt resultat i slutändan till att göra det som skänker glädje, mötas av glädje och i slutet av en arbetsdag kunna sitta med miniräknaren och addera ihop resultatet. Han hade ganska rätt, den där Pavlov!
I vanlig ordning har våra familjemiddagar innefattat allt från fyra till nio - tio hungriga vargar i åldrarna fyra till 43. Om det är nåt jag ska framhäva i eventuellt kommande CV så är det en allt mer utvecklad förmåga att koka soppa på en spik. I de undantagsfall då vi bara är fyra personer hemma, kan jag slås av hur lugnt och tyst och ostressat allt är och inser då att det är faktiskt en sådan tillvaro de flesta familjer har. Så trist.
För stressa kan jag. Fredrik också. Så pass att jag i mina bättre stunder inser att det har en starkt negativ inverkan på både fysisk och mental hälsa. Och kanske är det för att jag har taggat ner och har tid för självrannsakelse som jag nu faktiskt känner ett behov av att emellanåt rycka mig själv - och Fredrik - i håret och säga att "Vad spelar det för roll om hundra år?!" Det är till syvende och sidst VI som styr de allra flesta av våra måsten. Som att tvärbygga en altan, snabbisolera och inreda en hel övervåning, planera om en gård, kasta ut ett tjog annonser på Blocket för att få bort diverse skrot och stillastående fordon, lägga ett golv, inreda en källare, komplettera företaget med ytterligare verksamhetsgrenar... För ser man i backspegeln så har vi faktiskt åstadkommit en del i projektväg i sommar också. Vi har byggt om stugan nere vid stranden och försett den med bryggor och eldstad, vi har målat om alla hus i Kalvträsk och är på god väg hemmavid, vi har planerat om gården, vi har påbörjat byggnationer så som altanbyggen och isolering/inredning av vind, vi har byggt en farstukvist...
Alldeles snart stundar en paus från verkligheten. Ända tills för någon dag sedan var den i farozonen då en älskad och central person drabbats av sjukdom, men nu siktar vi på att bara vara och umgås med de flesta av våra närstående under tio dagar. Jag ser det som en liten milstolpe, liksom en reningsritual från allt som varit tidigare. Efteråt ska den grå, undfallande, stressade och tjänstvilliga Jenny-Ann-puppan utvecklas till en självcentrerad, hemmafokuserad, strukturerad och lättsam fjäril. Fan tro't.
I höst ska jag baske mig ge mig själv utrymme för vardagsmotion och den vattenträning jag har fått på recept för att slå tillbaka mot den där rackarns Bechterews som verkar ha slagit klorna i mig. Jag ska slå bort känslan av att jag alltid borde vara någon annanstans och göra nåt annat och istället ha mer fokus på här och nu. Jag ska vara en närvarande mamma, sambo och familjehemsförälder - det senare en ny erfarenhet som gett mersmak! Och jag ska låtsas som att det här är icke infriade löften som jag aldrig tidigare uttalat varken IRL eller på den här bloggen...;-)
Och självklart borde jag ha dekorerat det här inlägget med några läsvänliga och layoutmässiga foton. Men faktum är att jag knappt har tagit ett kort sedan i juli och de jag har, ids jag inte leta fram. Lix!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar