iFån

Förr i tiden fanns det Byfånar. I dag finns det iFånar.

Utvecklingen må ha gått framåt men beteendena är desamma; världsfrånvända... utan verkligehetsförankring... svarar knappt på stimuli från omvärlden... kommunicerar bäst med sig själva...

Jag är kanske, skam att säga, på väg att bli en sån.

Ja, det VAR ju dags att uppdatera mobiltelefonstatusen. Det är lite pinsamt när kunder och uppdragstagare ringer och man får börja samtalet med "Jag kommer att försvinna 10 - 15 sekunder under samtalet då och då men jag kommer tillbaka. Lägg inte på". Dessutom var väl min gamla telefon, med dagens snabba tekniska utveckling, närmast att betrakta som en "petmoj"-variant i mobilvärlden.

Ska sanningen fram så grundades nog det största delen i mitt förvånandsvärt minimala motstånd mot att byta telefon i skammen jag får leva med när de hjälpsamma snubbarna på Telia öppnar upp min havererade telefon och dammet av hundgodissmulorna - som på nåt förunderligt sätt kryper in genom alla sprinor och fastnar på  varenda liten koppling och mikrochip - lägrar sig över hela butiksinredningen.

Skeptisk mot all teknisk utrustning som jag är, konsulterade jag flera butikssäljare innan jag bestämde mig: "Jag är värsta bakåtsträvaren när det gäller teknik. Jag hatar att tvingas lära mig nya saker och behöver en telefon med bra och lättförståeliga funktioner. Vad ska jag satsa på?" Och alla sa i kör: "iPhone".

Och eftersom jag är blid, ödmjuk och följsam så fick det bli en sån...

Nu är det visst inte bara jag som fallit i "iFåne"-fällan så det var ju förstås väntetid på en sådan mojäng. Nån vecka fick jag arbeta med mitt teknikmotstånd innan det damp ner ett sms som löd: "Nu har din iPhone kommit. Vi håller den åt dig i 24 timmar, sedan säljer vi den åt någon annan." Ord och inga visor! Så det var bara att ge upp tanken på en fredag utan några måsten och pallra sig ner till stan för att hämta ut järnskrotet.

Redan några meter utanför butiken höll jag på att vända om och lämna tillbaka jävulskapet. Då ringde vännen Karin och efter att ha mecklat runt ungefär en halvminut bara för att klara av att svara på eländesgrejen, så hörde jag knappt vad hon sa! Jag svor och levde rövare medan jag och Fredrik med förenade krafter letade reda på och tryckte på varenda reglage men Karin lät ändå som att hon skrek från bortre Zimbabwe.

Så, trots att jag är en stabil och humörreglerad person som bara fattar väl avvägda beslut, hade jag alltså bestämt mig för att vända på klacken och byta teknikklumpen mot nåt där man i alla fall kan höra vad folk säger. Då hittade Fredrik skyddsfilmen som jag hade glömt dra bort från telefonen.

Ungefär i det läget erkände jag mitt underlag. Insåg att i kampen iPhone vs Fröken Larsson hade jag dragit det kortaste strået. Järnklumpen är helt enkelt intelligentare än jag.

Sedan tillbringade jag hela fredagkvällen med att övervinna mitt motstånd mot att läsa 243 sidor manual. Med äckelkänslor fingrade jag på touchpanelen och jag bet ihop när nästan varenda kommando möttes med en liten ruta som inleddes "Går inte...".

I ett visst sken, när jag var som mest frustrerad och nattimmarna började göra entré, kan jag nästan lova att helvetesmaskinen hånlog åt mig...

Nu har vi snart tillbringat två dygn ihop, jag och min iPhone. Folk säger att jag kommer att ÄÄÄÄÄLSKA den...att min livkvalité kommer att höjas...att jag inte kommer att kunna leva utan den. Jag tvivlar.

Jag kan sträcka mig så långt som till att jag kan tolerera den (om vi kan visa varandra ömsesidig respekt), att jag inte tror att mitt liv kommer att gå under på grund av den (jag har andra frustrationer som säkert kommer att hjälpa till på den punkten) och att den (om den sköter sig snyggt) kan få uppta en liiiiiten del av mitt liv...

Tålmodiga Fredrik och Peagogiska Karin bistår med stöd och kunskap för att introducera mig i apparnas värld. Hittills är det mest funktionella och underhållande jag hittat ett spel som går ut på att man ska klämma finnar på ett så framgångsrikt sätt som möjligt...

...Nu inser jag med förskräckelse att satatelefonen, trots mitt motstånd, hittills har upptagit allt utrymme i ett av mina längsta blogginlägg hittills.

HJÄÄÄÄÄLP!!!!!!!! ...

Det HAR hänt andra saker i min värld under de senaste dygnen också. Faktiskt.

I går var en riktigt händelsrik dag. Den började tidigt med uppstigning och transport till lydnadstävling på Skellefteå BK. Som inte gick nåt vidare.  Min Gigantiska Amerikanska Nakenhund är frusen av sig. Det är bara att konstatera. På platsliggningen satte hon sig , trots att hon fick ha täcke på sig. Och sedan blev väntan inför vår insats för lång. I början hade hon gajsten uppe men några minuter innan start insåg jag att det bästa var att bryta. Kutryggig och skakande kröp hon ihop och lade sig i en klump på marken bara jag tittade på henne. Så när tävlingsledaren (som råkade vara Karin) ropade in oss på plan så tackade jag för oss istället för att göra ett bedrövligt resultat. Jävligt snöpligt men det är nog bara att inse att vi gör bäst i att vänta på bättre tider. På våren.

Direkt efter vår mediokra tävlingsinsats åkte jag, Fredrik och Birk på Bytardagar. Shoppade lite kläder till en allt för snabbt växande bebis. Sen drog vi vidare till mamma och pappa, där vi pratade och tog en härlig promenad. Kvällen avslutades sen med god mat och trevligt sällskap med go’vännerna Karin och Jimmie.

I dag blir det skrotlastning. Vi har ett antal kilo skrot som kommer från tonåringarnas EPA-byggen och våra garagebyggnationer. Tyvärr är det ju så att det som göms i snö kommer fram i tö och för att slippa det ska vi i dag arbeta efter deviset "det som gömts i snö måste grävas fram pö om pö"... Om jag nu inte hittar nåt annat viktigare att göra i dag förstås. Som att pilla på nån telefon eller så...