Stress och mediokrati

Piuh! Fredagen gick i rasande fart...

Kl 9. Efter en hetsig morgon anländer jag till skolan för ett möte - bara för att inse att jag är fyra timmar för tidig... Passar på att ha lite handledande samtal med en kollega istället.

Kl 9.40 smiter jag in på ICA Maxi för en snabb veckoslutshandling.

10.40 - 12.40 fullt upp med amning, städning inför kvällens besök, tvättvikning.

Kl 13 nytt försök på skolan - denna gång går det bättre och jag avverkar ett fruktsamt möte där mina arbetsuppgifter styrs om från kurativa till handledninginriktade sådana.

Kl 14.30 skyndar jag till fika tillsammans med en övervänt kompis.

Kl 16.20 anländer jag på brukshundklubben för ett mycket kort och intensivt träningspass.

Kl 16.40 åker jag direkt till Friskis & Svettis för ett Flex Intervall-pass. Där får kroppen lida minsann...

Kl 18.30 hemma igen. Mamma och pappa sitter och väntar. På middag. Som de utlovats av Fredrik. Själv hade jag, medveten om dagens stress, planerat en snabb ostbricka... Lyckligvis har jag flexibla föräldrar som nöjer sig med en charmig Birk och några kex till middag.

Resten av kvällen tillbringas, på förekommen anledning, raklång i tv-soffan.

Så lördag. Upp kl 5.30. Trodde jag. Kl 6.30 ringer Karin, som tillsammans med Jimmie är på väg ut genom dörren och till den lydnadstävling vi ska på. Skärskådar förskräckt mobilen och konstaterar att larmet har varit programmerat. Ändå ingen signal. Bara att konstatera att jag MÅSTE köpa ny telefon. Och övervinna min tekniska bakåtsträvan och motvilja till att tvingas lära in nya funktioner

Kanske skulle vi ha insett att början på dagen skulle vara ett symtom för att vi egentligen borde stanna hemma och dra täcket över huvudet, men naiva och stressade befinner vi oss i bilen på utsatt tid och anländer till tävlingsplatsen en timme för tidigt.

Så drar jag startnummer 2 och äntrar planen för mitt och Fellas andra försök i Lk 2. Och katastrofen inleds. Mediokert blandas med misslyckat. Fella uppför sig på ett sätt som hon aldrig gjort förut. Det är så pinsamt att man bara kan skratt åt eländet. Eller, som tävlingsledaren säger; "Hon är ju glad i alla fall". För det är hon. Eftersom hon hittar en godis mitt på plan. Och vem vet - det kan ju finnas fler!!! I sådana lägen är det INGEN hit att ha använt sig av extern belöning i träningsmomenten.

Rutan hittar inte Fella. Apporten springer hon efter i en sjujäkla fart, men tappar... Två av hennes säkraste moment. Enda tian kommer på hindret.

Jag SKULLE kunna skriva att jag skäms som en hund när jag går av plan. Men med tanke på att Fella inte tycks vara minsta bekymrad över våra uteblivna bedrifter, känns den liknelsen inte särskilt adekvat.

Lyckligtvis förbyts en del av vår skam till (skade-)glädje när ekipage efter ekipage utför det ena bedrövliga lydnadsprogrammet efter det andra. Nåt är det med planen (en välplacerad hundspya under platsliggningen kan ju t ex spela in) eller vad sägs om 15 ekipage varav endast FYRA hittar rutan och TVÅ får förstapris?!?!?!

Tidig morgon, stress och skam gör sitt på orken. Hem och sova. Snabb middag. Slö tv-kväll. Och hoppas på nya tag i morgon!