Såg fram emot fredagen som en oas i öknen... En dags relativ vila mellan två hektiska perioder. Skulle bara jobba lite på förmiddagen och sedan tvärt åka in till stan för att göra lite ärenden. Sen låg landet fritt för hundträning, människoträning och lite softande med god mat och tv-tittande.
Men en relativt stor faktor i det resonemanget är att jag är tidsoptimist. Och inte bara jag utan också Fredrik... och dessutom båda två av kära vännerna som skulle bistå med hjälp under helgen. Att åtminstone tre av oss dessutom har mer eller mindre ADHD-liknande personligheter kanske också bidrar. Till kaos.
Innan Fredrik eldat upp sig alldeles lyckades vi styra om så att Freja fick skjuts av kompis till ridhuset. Sedan drog vi iväg till stan lite tvärt. Trodde vi.
Lämnade grejer hos mamma och pappa, åkte förbi ett garage för att hämta skrot och gjorde sedan lite omdisponeringar i personkonstellationerna så att vi skulle vara så effektiva som möjligt.
Kvinnfolket drog iväg på inhandlingsuppdrag, karlarna på skrotuppdrag. När vi kommit in till stan upptäckte jag att jag glömt börsen i garaget. Bara att sno om. Tillbaka i stan upptäckte jag att jag glömt en fjärrkontroll till garaget som inhyste vår halvhavererade Caravelle på samma ställe. Fredrik fick komma till undsättning.
Sen drog brudarna vidare i var sin bil till Solbackens köpområde utanför stan för att handla medan karlarna var kvar i stan. Vid detta läge gallskrek en hungrig Birk. Just när jag parkerade ringde Fredrik; tankkortet fungerade inte och nu var jag tvungen att åka och lösa ut dem. Vid det här laget var min frustration tämligen hög och jag var tvungen att få pysa lite. Det blev personalen på OKQ8-som fick ta en del skit.
Tillbaka till Solbacken, lyckades genomföra en handling utan större missöden men insåg samtidigt att jag inte skulle hinna hem förrän det var dags att köra tillbaka till stan för att hämta styvsonen. Så jag körde till busstationen, hann få en utskällning av en taxichaufför för att jag ståd på deras parkering innan jag hittade en ledig plats att parkera på. Medan jag väntade fick jag veta att vi hade nåt massivt elfel hemma i garaget som ev kunde haverera alla planer på att göra lackjobb på bilarna.
Så kom äntligen William och nu - äntligen - fick jag åka hem. Om bilen bara hade startat. Vilket den inte gjorde.
I det läget funderade jag på att bara dra täcket över huvudet men för det första hade jag inget täcke med mig och för det andra skulle det ha blivit jäkligt kallt att ligga apatisk i bilen. Dessutom hade kanke inte Birk och William uppskattat den manövern. Så det var bara att kalla på undsättning hemifrån och efter lite meckande fick vi oss äntligen hem, där god middag väntade.
Piuh!
Sen blev jag sittande inne med en skrikig bebis medan resten av skaran gjorde idel insatser ute i garaget. De kom in nån gång då och då, ibland med ögonbrynen nerskjutna, ibland med ett leende. Det talades om massiva rostangrepp, utlösta airbags och rattstångar som lossnat. Om det var sant eller inte orkade jag faktiskt inte ta reda på. Det kändes liksom som om måttet var rågat redan vid halvtid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar