Nu har det varit för mycket ett tag. Det märks. På tre sätt. Jag hinner inte träna hund. Jag hinner inte träna mig själv. Och jag hinner inte blogga.
Senaste veckans jobbinsatser runt om i Sverige, sanering hemma på gården och i diverse garage, Traderaförsändelser, bilhaverier samt transporter av inköpta maskiner har alternerats med lydnadstävling, familjesamtal, möte med Studiefrämjandet och - i dag - en begravning. Hade varit skönt att kunna säga att en vilsam helg stundar men det blir nog fullt upp med billackering, karatetävling, skjutsning av ungar till höger och vänster, hundträning (hoppas jag) samt trevligt umgänge med goda vänner.
På väg hem från begravningen i dag lallade vi på efter E4:an med släp bakom oss (svetsinköp). Lite disträ, med kraftig hemlängtan och less på att agera stoppkloss efter enkelfilen råkade jag kanske...bara kanske...råka trycka lite väl hårt på gasen...
Plötsligt ser jag blåljus reflekteras i backspegeln. Helsicke - en utryckning! Bäst att försöka ta sig ur vägen! Höger - vänster - höger - där; en p-ficka!
Nöjd med min fantastiska undanmanöver vrider jag huvudet åt vänster för att betrakta den passerande polisbilen - bara för att upptäcka att den inte alls passerar! Den har liksom stannat bakom mig. Det var MIG han blinkade åt!
Puls, puls...
Plötsligt finner jag mig stirrande rakt in i mynningen på en...alkotest... och när jag öppnar dörren (är för nervös för att finna av knappen för sidorutan) säger polismannen: "Jag har legat bakom dig ett bra tag och du har pendlat mellan att köra 10 och 15 km för fort. Är du medveten om det?" Någonstans i hjärnstammen har jag ett minne av att man aldrig ska erkänna en fortkörning på plats - och samtidigt ska man väl inte ljuga för farbror Polisen? Jag harklar ur mig nåt om att jag kanske inte hade ögonen på hastighetsmätaren hela tiden och blåser mig sedan blå i ansiktet (liksom för att övervinna mina övriga tillkortakommanden). Då får polisen plötsligt syn på Birk och går runt bilen för att kolla att han är ordentligt fastspänd - vilket han lyckligtvis är. Dessutom fyrar han av ett "Jag är världens charmigaste bebis"-leende. PUH! Hade varit jobbigt om han skrikit utöver sig när han såg lagens långa arm.
Tillbaka på min sida igen så frågar polisen hur det kommer sig att jag vinglade så mycket när han körde bakom mig. Generat får jag förklara att jag blev så till mig i trasorna för att vara honom till lags att jag närmast reagerat som en hare i strålkastarljus.
Så försvinner herr Polis tillbaka till sin bil för att stämma av mitt körkort mot misstanke- och belastningsregister. Själv sitter jag apatisk i bilen och ser tusenlapparna flyga och fara.
Herr Polis kommer tillbaka, böjer sig in i bilen där förbrytar-Jenny-Ann väntar på domen. "Du är medveten om att du körde 10 - 15 km för fort, va?".
Tystnad...
"Tänk på farten och kör försiktigt nu".
Och så går han... Ackompanjerad av ett lättat fnitter från min sida.
Och när jag ser på honom i backspegeln kan jag nästan svära på att jag ser konturen av två vingar under polisskjortan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar