Jag tror inte att man räknas som särskilt naiv om man, när man lejer folk för att utföra nåt, också förväntar sig att det blir gjort. Men senaste årens erfarenheter av hantverkare får mig att undra om man ändå inte måste omvärdera sin syn på mänskligheten.
Som jag nämnt tidigare, har vi under flera års tid haft ett dubbelgarage som vi inte kunnat nyttja efter att sata-byggaren dragit iväg med pengarna och inte fullföljt åtagandena i avtalet. Garageportarna som han lovat installera har inte fungerat vilket gjort att vi inte kunnat köra in bilarna. I somras var måttet rågat och redan då bestämde jag och Fredrik att nu skulle detta åtgärdas en gång för alla. Efter månader av försök att få tag på någon som kunde åta sig uppdraget, hittade vi till slut en person som bredvilligt försäkrade att han skulle göra det både snabbt och rätt. Detta var nån vecka innan jul. I går kom han äntligen, efter ett otal dåliga ursäkter och undanflykter och efter att Fredrik upprepade gånger frågat om han verkligen ville göra detta - för om inte, var det bättre att han sa det så att vi kunde fortsätta se oss om efter någon annan. Men neeeeej då, SJÄLVKLART skulle han fixa detta. Så på lördag morgon stolpade han in i garaget och vi drog lättnadens suck. Men efter nån timme tittade jag ut och såg till min förvåning att både bil och karl var borta. Och i samma stund fick Fredrik ett fegt sms om att njae, vi fick nog leja nån expert för han hade inte klarat av att justera portarna. Dessutom kunde vi, när vi gick ut i garaget, konstatera att han slitit av vajrar, skruvat bort infattningar etc så nu är allt ännu jävligare än förut. Jag har en son som går en praktisk utbildning och av vad jag förstått så ingår inte Ryggradslöshet som ett moment i undervisningen - är det nåt jävla gesällprov som man kan avlägga efter sin yrkesexamen, eller?!?!?!
Sen är det förstås så, att det inte är roligt när såna här saker händer på helgen. Efter en hektisk vecka som innehöll mycket resor och som inte tog slut förrän ganska sent på fredag kväll, såg jag fram emot en lugn och familjär helg. Men nåt är det som gör att det där familjära kommer på skam hela tiden. Jag vaknar innan alla andra (denna helg efter att ha snurrat runt med feberyrande son), jobbar några timmar, väntar på att resten av familjen ska kvickna till, käkar frukost - och sen skingras vi igen. Kompisar, datorer, TV-apparater, sängar, traktor - allt drar starkare än en stund tillsammans. Jag VET att jag har bestämt mig för att fokusera mer på vad jag vill göra och låta andra haka på, men för mig är liksom helgen mer än bara hämtpizza och en godispåse på fredag kväll. Strålande sol, några enstaka minusgrader - ja men då kan man ju bara inte sitta inne!
Klart att man måste lämna huset och gården när man är ledig...
...även om man kan konstatera...
...att man har tur som bara behöver sticka ut näsan utanför ytterdörren...
...för att mötas av finheter.
Lyckligtvis njuter ständiga följeslagarna lika mycket som jag...
...av fina omgivningar...
...särskilt Fella som får utlopp för sin fetisch mot grannens skarpa plogkanter.
Nu var det ju inte bara tristess och frustrationer i helgen. Vi hade efterlängtat och spontant besök av goda vänner på lördagkvällen. Och dessutom fick vi klart att goda grannar förbarmar sig över Ya'ax när vi åker utomlands, så där föll en av de två stora stenarna från hjärtat. Bara bulldog-stenen kvar...
Och lillemans lycka över örhängena som mamma köpt i Stockholm gick inte att ta miste på!
Nu middag och ett par styrelsemöten. Sen är helgen slut. Bara så där. Hips Vips.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar