Att vara bara i förhållande till andra

Det här med insikter och reflektioner är ju lite knepigt. Det tar ju liksom ett tag för det som formas längst upp under skallbasen att ramla ner till stämbanden - och ännu längre för dem att hamna ända ut i fingerspetsarna så pass att de går sätta på pränt. Men nu är det dags.

I skenet av ett nytt år och halvtid i livet har jag drabbats av nån sorts ödmjukhet...ett lugn...som jag faktiskt inte tror att jag känt förut. Och på sedvanlig promenad i vackert vinterlandskap har jag försökt rannsaka mig själv. Vad är det jag gör - eller inte gör - som plötsligt får mig att vara så himla "cool" och avslappnad?

Och det är inte så svårt - jag har slutat vara så in i helsickes präktig! Jag är fortfarande - i mina egna ögon - lika duktig men jag är inte längre i behov av att andra ska tycka det. Jag gör inte längre saker för att få andra att tycka att jag duger utan jag gör sånt som får mig att bra utan att jag måste spegla mig i andra för att känna det.

Den fantastiska Facebook-världen fylls av statusuppdateringar som suktar efter bekräftelse. Kommentarsfälten fylls av "<3", "Tänker på dig!", "Ta hand om dig!", "Du är så duktig!" och en massa annat självkänsleboostande. Och har man inte en uppdatering som liksom står för sig själv, så kan man vara lite lagom kryptisk så att ens vänner måste fråga "Vad har hänt?" sisådär 10 - 15 gånger innan de förhoppningsvis får en lite tydligare fingervisning. Man riktigt hör trumvivlarna. Cirkus Scott.

Inte helt oväntat är det personer bakom dessa uppdateringar som också är de lyckligaste. De sorgsnaste. De tröttaste. De mest självuppoffrande. De argaste. De mest besvikna. De som har mest ont. De som är mest missförstådda. De som älskar mest.

It takes one to know one.  Och till alla er som är som jag vädjar jag; rannsaka dig själv och dina aktiviteter. När du utför dem, är du "här och nu" eller tänker du redan nu på hur statusuppdateringen ska lyda och vilken bild du kan komplettera den med? Får promenaden/joggingen dig att må bra även om Runkeeper inte basunerar ut antalet kilometer och hastighet? Skulle du baka alla de där bullarna även om du inte kunde lägga ut en bild på Instagram? Skulle du vara så självuppoffrande, så engagerad, så fantastiskt duktig även om du inte fick någon respons - ja, om ingen i hela världen visste vad du gör och därmed inte kan ge dig den där klappen på axeln...den där tycka synd om-kommentaren...den där bekräftelsen på andras avundsjuka över hur himla bra du är?

Så. När jag inte syns särskilt ofta på Facebook och det är glest mellan blogginläggen, innebär det då att jag har slutat leva? Nä. Bara att jag valt att göra det IRL.