När jag var i tidiga tonåren brukade jag, med viss ångest och förskräckelse, fantisera kring hur livet skulle gestalta sig vid millennieskiftet. Eller... livet och livet... Vid det laget skulle jag vara 29 år och förmodligen snarare död än levande. Och nu sitter jag här, 13 år senare, och känner faktiskt fortfarande hur det spritter lite i benen ibland.
Men rent statistiskt har jag nu nått halvtid i livet. Och i och med det vore det ju på sin plats att vara lite förnuftig och göra nån sorts avstämning, både över det gångna året och över första halvan.
Jag tog mig tid att se över tidigare nyårsreflektioner och -förhoppningar i bloggen och fick snabbt inse att jag snart har bloggat i 3,5 år! Jäklar anåda! Det var nog ingen - allra minst jag - som trodde att jag skulle hålla ut så länge!
Tro't eller ej, men poltergeisten som lägrat oss senaste åren...decenniet...verkar ha tröttnat lite. Självklart är det fortfarande dagligt meckel med både teknik och mekanik, men de stora haverierna som drabbades oss på nästan daglig basis tidigare, har faktiskt uteblivit. KAN det ha nåt att göra med att jag faktiskt generellt också känt mig mindre stressad? Kanske är det så att mammas teori om att min stress skapar destruktiva energifält som slår ut elektroniken stämmer..?
Inför 2012 hade jag samma naiva ambition att vårda relationer som jag haft inför varje årsskifte. Så nu är det nog dags att skrota den. För visst kan man göra lite skillnad på ambitioner och förhoppningar, ändå? Jag HOPPAS förstås att alla kontakter med mina nära och kära - och även med mina inte lika nära och kära men ändå viktiga - personer ska blomstra. Men nu ska jag släppa alla dåliga samveten över hur pissig jag är på att socialisera mig. Det leder inte till nåt annat än energiförlust. Dessutom är det nog så att man, när man i sina försök att skapa gemenskap både går före och lockar eller går efter och skjuter på, snarare ses om styrande och manipulativ än inbjudande och intressant. Så hädanefter tänker jag gå mina egna vägar. Göra det som jag tycker om och som jag mår bra av. Och om nån vill slå följe på vägen så är han eller hon välkommen. Annars får det vara. Jag trivs faktiskt ganska bra i mitt eget sällskap.
Däremot ska jag fortsätta greppa alla möjligheter som finns därute i det som kallas livet! Jag ska fortsätta tro alla människor om gott och därmed säkert gå på en del nitar men behålla min optimism. Ingen bitterhet, ingen misstro, inget måla fan på väggen, inget låta livet passera utan innehåll. Nä, jag ska skapa MINNEN. Minnen för egen del men framför allt tillsammans med barnen. Jag ska värdesätta varje liten stund tillsammans, vara närvarande och ge dem och mig saker att prata om i framtiden, precis som de stora barnen i dag pratar om allt vi gjorde när de var små. Som när jag råkade dräpa Elias höna. Och när vi hade lammen upphängda i hoppgungan. Eller när grisen Alice försökte para sig med traktorn. Såna saker.
Jag har ju dessutom under året fått ikläda mig rollen som svärmor och det är ju både spännande och lite skrämmande att hitta rätt nivå; vara varken för nonchalant eller för ambitiös. Som Freja sa här om dagen, när jag förberedde hennes nyårsbjudning här hemma: "Mamma, vi är ju faktiskt bara BARN! Hur ska vi klara av det där?".
Ytterligare ett område där jag har vett att revidera mina ambitioner är när det gäller hundarna. Det här med tävlingsplanerna har kommit rejält på skam senaste två åren. Och om jag ska vara riktigt ärlig, har jag faktiskt inte saknat den delen. Det har helt enkelt inte funnits tid att sakna. Jag ser inte att kommande år blir annorlunda. När det gäller Fella är det mängd- och miljöträning som saknas och det kräver tid som inte finns. Kanske jag hittar nån tränings- och tävlingssugen människa som har bättre förutsättningar är jag?
Jobbmässigt då? Ja, det gångna året har verkligen varit lärorikt. För 367 dagar sedan var vi tre personer i verksamheten och nu är vi snart åtta! Allt har dock inte gått på räls och det har tarvat både tid och energi att hitta vår lilla plats i större sammanhang. Men nu är vi på god väg och 2013 kommer att innebära både nya bekantskaper och nya verksamhetsområden.
Just ja. 2012 innebar ju att jag blev företagare igen. Trots olyckskorparnas kraxande, traktorbränder, underdimensionerade drivaxlar och en familj i förskingring så har det gått över förväntan. Bodarna Maskin AB lever vidare 2013 och om tendenserna fortsätter så kommer det att trilla in mer och mer jobb successivt. Utmaningen ligger i att få ihop alla familjepusselbitar; att styra upp sommaren så att vi faktiskt hinner ses men också att förhålla sig både professionellt och privat till varandra.
Sen bör man ju förstås ha nåt att se fram emot. Lite egotrippar. Och det finns det. Egypten-resan under våren är självklar. Och så stugsäsongen, förstås. Oavsett om jag kommer att vara i Paradiset ensam, med små-pojkarna eller tillsammans med övriga familjen, så vet jag att det är där jag kommer att hämta energi så att det räcker för resten av året.
Jaha. Bloggeriet då? Jo, det kommer jag nog att fortsätta med. Men inte för nån annans skull än min egen. Så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar