Lillebror har kommit!

Den som väntar på nåt gott...

I går, tisd 11/5, åkte vi in för bedömning hos förlossningsläkaren. Efter ultraljud konstaterade han att bebben hade lite fostervatten att flyta runt i och att jag därför skulle sättas igång, men när det skulle bli fick de personella resurserna avgöra. Vi skulle åka hem och få besked under eftermiddagen. Men si, nåt pillade han på när han kände efter på livmodertappen, för redan innan vi var utanför sjukhuset hade jag hunnit börja få värkar. Efter några ärenden på stan åkte vi hem för att äta lunch men sedan var det bara att åka tillbaka till förlossningsavdelningen igen - oinbjudna som vi var.

Strax efter lunch kom jag in och var öppen ett par centimeter. Värkarna började tillta men inte mycket mer hände. Barnmorskan började prata om att ta hål på fosterhinnan och jag framhärdade - vis av tidigare erfarenheter - att jag ville ha en epidural. Men hinnorna togs först för att barnmorskan skulle kunna ha en ordentlig övervakning av bebben via en skalp-elektrod.

Och då hände det nåt. Eller snarare - det slutade hända nåt. Hjärtljuden försvann och innan jag - ordentligt på lyset av lustgasen som jag redan hunnit bli - fattade så mycket hade de vält mig från knästående ställning till förlossningsstol, knuffat Fredrik åt sidan, fyllt hela rummet med akutpersonal och dragit in utrustning för att göra ett ultra akut snitt. Men bebben skulle väl bara se om vi kunde få valuta för våra skattepengar, för vips var hjärtljuden tillbaka igen. Händelsen efterlämnade en knäsvag Fredrik och en aspackad Jenny-Ann vars enda föresats var att skaffa sig mer droger. Nu i form av en epidural som narkosläkaren så snällt kom och gav med kort varsel. Just då älskade jag honom. Jag sa visst det också. "Ifall Fredrik skulle lämna mig så vill jag gärna ha ditt namn och telefonnummer".

I detta läge tog Fredrik det säkra före det osäkra och gjorde en avstickare ut på stan för att köpa en tidning. Han har i efterhand sagt att jag pratade sju stugor fulla men jag har inte nåt sånt minne. Tyckte jag var fullt klar och inte bara det - KLOK också!

Eftersom det inte hänt så mycket mer för att bebben skulle komma ut, satte man till slut ett värkstimulerande dropp. Jag ändrade lite ställning och barnmorskan konstaterade att bebisen var påverkad eftersom hjärtljuden var ojämna. Och så, plötsligt, fick jag helsickes ont och hjärtljuden doppade igen. Än en gång tryckte barnmorskan på larmklockan och påkallade kollegornas bistånd. Än en gång ner i förlossningsstol - och då drog alla en lättnadens suck och konstaterade att allt berodde på att bebisen var på väg ut! Två krystvärkar och så var lillebror äntligen hemma! Som vi har väntat...

Så tacksam att alla mina farhågor kom på skam. Inte bara hade jag en enkel förlossning i förhållande till mina tidigare - man kan nog räkna denna underbara händelse till något utöver det vanliga jämfört med de flesta andra förlossingar också. Nästan så att man fick blodad tand...

Så, kl 18.30, var lillebror ute. Han vägde 3 590 gram och var drygt 52 cm lång. Redan efter 20 minuter sög han för fullt på bröstet och han var klarögd och vaken till långt fram på natten.

Efter kontroll av barnläkare kl 9 i dag på morgonen fick vi åka hem. Så skönt. Där välkomnades vi av två hundar som förundrades över den nya människovalpen. Särskilt Fella tog från första sekund sin nya roll på fullaste ansvar; satte sig tätt, tätt intill lillebror och har sedan dess inte vikit från hans sida. Och närhelst hon kommer åt tvättar hon honom varsamt.

Nu stundar en underbar helg tillsammans med alla barnen och annan familj och släkt som vill välkomna lillebror. Om det kommer ni säkerligen att få läsa mer om...

Tekniska förbannelser och andra olyckor - skit i det. Tänk att jag ,av alla människor, fått ge liv åt världens fyra bästa barn!

"Drugs is the shit!"

Alldeles ny - bara någon minut gammal.

Klarögd och fundersam...

...och vacker!

Första badet...

...och första killsnacket...

Lycka!

Trötthet!

Hundarna står på tur för att hälsa människovalpen välkommen in i flocken.

Och Fella tar sin roll som stand-in-mamma på största allvar.