Lyckorus!

Visst, i mina mer sansade stunder förstår jag att det kommer en vardag. Igen. Men just nu svävar jag på små moln och tänker njuta av varenda minut.

Vilken fantastisk familj jag har. Från den minsta lilla gyllene halvmetern till den största som tangerar tvåmetersstrecket snart. Mina fyra egenproducerade, min bonusson och, inte minst, min fantastiske sambo som under de tre senaste dygnen visat en ömsinthet och en ödmjukhet som jag hela tiden vetat har funnits men nu också fått prov på.

Tillvaron fylls av "ur-famn-i-famn" för lillebror, vilket gör att jag kortare stunder faktiskt också kan vara lite produktiv. Sköta markservice i form av fika och mat till duktiga garagebyggare, plocka undan lite, läsa jobbmail, handla, skjutsa barn. Men mest går jag omkring och njuter. Och tittar. Och pillar.

Efter ett lite stökigt första dygn hemma har lillebror nu börjat få rutiner. I morse fick jag t o m väcka honom eftersom mjölken börjat rinna till ordentligt och jag behövde hjälp att tömma. Fantastiskt hur människokroppen kan anpassa sig efter de mest dramatiska förutsättningar och förändringar bara inom loppet av timmar eller minuter. Tung, sjuk och otymplig har jag varit under graviditeten. Trots det kände jag mig stark när jag kom in på förlossningen. På 20 minuter - och med mekanisk stimulans genom värkstimulerande dropp - öppnade sig livmodern från fyra till tio centimeter. På tre krystvärkar var lillebror ute - och lämnade bara två små rispor i slemhinnorna efter sig. I dag, drygt två dygn efteråt, har jag cyklat en mil med hundarna utan något som helst besvär.

Det ultimata beviset på min omvälvande lycka fick jag i dag när datafirman som tittat på min dator ringde och meddelade att det inte alls var nåt fel på apparaten, utan att det bara var nätadaptern som havererat. T o m min tekniska förbannelse får alltså stryka på foten. Den här tiden ska jag buteljera och plocka fram i livets alla svåra stunder...

Lite ögongodis: