...är jag... Och i bakstjärten. Och i området där Birk och hans tre syskon först såg dagens ljus.
Men det var det värt! Som jag har väntat och längtat!
Jag har tagit upp frågan med Fredrik tidigare. Men han har avfärdat det med "Tiden är inte mogen". Men med hjälp av menande blickar från det andra deltagande paret - som faktiskt förberett sig för detta under hela vintern - kom vi i dag äntligen till skott. Även om Fredrik inte är den mest aktiva parten i själva skeendet, är vi starkt beroende av hans "utrustning", hans handlag och hans erfarenheter för att kunna iscensätta en sådan här händelse.
Ungefär en timmes hängivelse blev resultatet. Till en början trevande och försiktigt, men i samspel kände vi oss snart modigare och tog ut svängarna rejält. Inledningsvis hade vi lite bekymmer med vätskor och friktion men lite "uppvärmning" tog oss till nya nivåer. Och avslutningen var förstås, som sig bör, en riktigt kladdig historia...
En stund in i aktiviteten kunde jag slappna av, njuta av tung andhämtning, de andras fysiska förmågor, känslan av hårdheten mellan benen, resultaten av hand- och fingerrörelser samt känslan av att sväva på luft. Visst fanns det stunder då det kändes som att jag var på väg att tappa kontrollen men det gjorde bara spänningen och extasen total.
Utmattade vilar vi nu. Utmattade men tillfredsställda. Och längtansfulla inför nästa gång.
YEIII! Cykelsäsongen är här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar