Ljuset. Löftet om vår. Och känslan av att ha fått liiiite kontroll på livet. Det måste bara firas. Och det finns inget bättre sätt än att måla!
Jag har reflekterat lite över mina inredningssatsningar och de perioder i livet då det känns tämligen harmoniskt. Och de sammanfaller nästan jämt. Och bäst av allt är att få måla. Snabbt resultat och fint blir det! Förutom att jag börjat kludda på matsalsmöblerna gjorde jag en insats på matsalsgolvet i går också. I o f s inte målning utan oljevaxning. Det blev helt ok det också.
Har av olika anledningar haft anledning att fundera lite på det här med föräldraskap också. Och barns rätt att bli lyssnade på...respekterade...satta i fokus. Har tänkt på relationer som jag möter i vardagen i ljuset av en fantastisk föreläsning av Lilian Levin, som pratade för oss på vår familjehemsdag. Och jag har insett att varje vuxen måste ta ansvar för sina relationer till barn. Att försöka laga någon annans relation...ligga steget före...föreslå lösningar till fördel för den vuxne...leder i värsta fall bara till att barnen känner sig nonchalerade och bortprioriterade på flera fronter. Barns upplevelser och trauman ska aldrig omtolkas av vuxna. De kan få hjälp med att förstå och härbärgera men ska inte behöva utstå bortförklaringar och ursäkter.
Lilian beskrev tre olika sorters trauman och möjligheter till överlevnad. I det första utsätts ett barn för ett trauma men det finns en vuxen som utgör en sköld för barnet och skyddar det mot det hemska (Lilians exempel var en bosnisk flicka vars liv räddades av att mamman ställde sig som en skyddande sköld framför flickan när hela familjen sköts ihjäl). Det andra traumat innebär att ett barn omges av viktiga vuxna som inte har förmåga att härbärgera och förklara skeendet för barnet, kanske p g a egen kris, medberoende etc. Det tredje, och absolut värsta, är att den vuxne som är satt att skydda barnet också är förövaren i traumat. Här är förstås en missbrukande förälder eller en övergreppare ett tydligt exempel men jag tänker också att nonchalans kan upplevas som ett upprepat trauma för ett barn. Ett tämligen "oskyldigt" trauma kan allstå lämna större skador än ett dödsbringande, baserat på den vuxna omvärldens reaktioner och ageranden.
Så, förälder - utgör du den skyddande sköld som ditt barn behöver för att klara av prövningarna i livet? Jag har inte alltid gjort det men nu ska här bli ändring!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar