I går steg jag upp, spänd men ändå taggad inför stundande läkarbesök. Därefter skulle jag ta ett snack med ägarkollegan om företaget och min roll i det. Kändes som två händelser som skulle kunna vara avgörande för min fortsatta tillvaro.
Och så. Just innan jag ska gå ut till bilen. Så ringer en sköterska och berättar att läkaren är sjuk och att vi tyvärr måste omboka den uppsatta tiden. Lite pinsamt att erkänna, men luften - och några tårar också - gick ur mig. Det är ett så otroligt stort steg för "Äsch-då-det-är-ingen-fara"-Jenny-Ann att ta kontakt med sjukvården för egen del och så blev det så här. Nu fick jag en tid om ungefär en vecka - precis lagom långt bort för att jag ska hinna komma på lämpligt många ursäkter och undanflykter för att inte gå till läkaren.
Modfälld åkte jag ner till Umeå men fick förnyad kraft efter fruktbart samtal. Med lite tur kan orken återvända igen.
Kvällen avslutades positivt med att hela familjen gick och lade sig samtidigt. Dessutom på nattsuddarens initiativ. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men med en morgonpigg person som är död efter kl 21 (moi) och en nattmänniska som gärna stökar på till framemot småtimmarna - och då menar jag 3 - 4 på morgonen - (Fredrik) är det ett stort steg att få en lugn och gemensam stund tillsammans innan man somnar.
I går, när jag jobbade hela dagen, var det vår och i dag, när jag är ledig, är det vinter igen. Hade tänkt ta en skön promenad i strålande sol. Nu får det bli en i ymnigt skyfall. Skrutt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar