Vinter i Paradiset

Fredagen var lång. Ofattbart lång. Och vägen mellan Umeå och Skellefteå var på något oförklarligt sätt ofantligt mycket längre än vad den brukar vara...

Skjutsade ner Fredrik till Umeå på en släktings begravning och passade själv på att göra stan. Kände mig som ett UFO. Hur f-n gör man när man går på stan egentligen? Kommer inte ihåg när jag sist hade ett ärende som förde mig in på jaktmarker större och brokigare än ICA Maxi - än mindre när jag sist tog mig tid att strosa runt planlöst och fönstershoppa. Lyckligtvis åkte jag förbi koncernkontoret och lyckades prata bort en timme. Annars hade jag säkert hunnit drabbas av nån sorts urbaniseringschock.

Efter lite trevlig samvaro med Fredriks familj, god middag och en mardrömslång hemfärd, var det bara att krypa ner i bingen för att orka upp tidigt på lördag morgon. Städning inför söndagens kalas stod på schemat. Sedan gjorde vi oss redo för årets sista resa till Paradiset.

Solen visade sig från sin bästa sida och höstfärgerna målade världen otroligt vacker. Trots det var det vemodigt att packa ihop och plocka undan för vintern. Tänk, nu är det 8 - 9 månader till stugsäsong igen...

Lyckligvis fick vi sällskap av go’vännerna och tillsammans jobbade vi hårt på att hålla värmen under natten. Det bäddades ormgrop i storstugan och i öppna spisen brann både ved och grillkorv.

På lördag morgon stack vi ut våra frostnupna näsor från täckena tidigt. Det var mycket som skulle göras innan kalasandet i Bodarna på eftermiddagen. Medan Fredrik och hundarna stökade undan ute på gården plockade jag ihop i stugan. Städade en sista gång, packade alla sängkläder och lade ut råttgift till våra vinterockupanter. Just innan jag var klar hörde jag hur Fella (hur kom hon in?) slickade och slickade. Löptik, tänkte jag och himlade med ögonen för mig själv. Men... Det tjaskade liksom inte som det brukar när Fella utövar morgontoalett. Det lät liksom mer som en sträv hundtunga mot...en papperstallrik...fylld med...RÅTTGIFT!!!!!

5 - 6 slick fick nog Fella i sig innan hennes imbecilla matte fattade vad som var i görningen. GAAAAH!! Ryckte tag i mobiltelefonen och ringde Giftinformationscentralen. Där hänvisade man vidare till veterinär eftersom mängden gift som Fella fått i sig låg på gränsen till att vara förgiftningsfarligt.

Kastade oss i bilen (eftersom vi hade så bråttom hem) och ringde på vägen hem till flera veterinärer som, sin jour trogen, självklart var ute på andra akuta uppdrag och inte svarade i telefon. Fick till slut svar hos Djurkliniken i Öjebyn, där det konsulterades länge och väl innan personen jag pratade med sa att de brukar hänvisa till Giftinformationscentralen i fall som dessa... De tog dock frågan på största ansvar och tyckte att jag skulle komma in inom en timme för att de skulle kunna ge Fella motgiftet K-vitamin. En timme - då skulle vi knappt vara halvvägs till Öjebyn, liksom... Medicinskt kol kunde också minska symtomen. Och kräkning, förstås. Men även då ville de att vi skulle komma eftersom kräkningar framkallade med senap och salt kan framkalla saltförgiftning.

OK. Vad göra? Liksom...

Lyckligtvis återringde en Skellefteåveterinär. Förmodligen den bästa på marknaden. Jättetrevlig, cool och kunnig. Visst var det bäst om Fella fick en K-vitamininjektion, men veterinären själv var ute på uppdrag och skulle inte kunna möta upp inom stipulerad tid. Men det kunde gå med tabletter via apoteket också. Och det där med saltförgiftning vid egenhändigt framkallade kräkningar va bull shit. tyckte hon. Bara att trycka i hunden senap och salt snarast möjligt.

Jaha, tänker säkert ni. Var får man tag på sånt mitt ute i obygden? Men se, för ovanlighetens skull var fröken Larsson välutrustad. Eftersom vi just städat ur stugan hade jag både senap och salt med mig i bilen. Så det var pallnit in på Finnfors Badplats för att bända upp käkarna på Fella och börja sleva in. Vilket förmodligen traumatiserade henne så mycket att hon hädanefter inte kommer att klara varken platssittningar eller fjärrdirigeringar i lydnadstävlingarna - för varför ska matte och husse våldhålla fast och gapa upp när vovve ska få godis?

Fella tyckte nämligen det var riktigt gott. Senaps- och saltsmeten som skvittrade ner på maken slickade hon begärligt i sig. Efter en halv flaska senap och ett otal teskedar salt gav vi upp. Jag provade stoppa fingrarna i halsen. Men Fella, hon bara slickade sig om munnen och undrade vad f-n vi höll på med. Bulldog-tarmar är uppenbarligen enkelriktade.

Det var bara att hasta vidare i väntan på att veterinären skulle ringa upp för receptförskrivning. Hämtade ungar och sedan var det städning, bak och matlagning i hysteriskt tempo innan gästerna kom på triokalaset - vi skulle nämligen fira både Isac, Freja och Fredrik som alla fyllt år tidigare under veckan.

På väg hem till oss skulle mamma åka förbi apoteket och hämta ut K-vitamin och medicinskt kol. Men då fick vi veta att det förra hade utgått ur sortimentet och i samråd med veterinären - som precis som jag var fullt upptagen på annat håll - bestämde vi att vi skulle nöja oss med kol och att jag skulle hålla Fella under uppsikt närmsta dygnet.

Och Fella var faktiskt riktigt loj på kvällen. Men om de berodde på råttgift eller en kvarts liter senap lär vi aldrig få veta...

I skrivande stund är dock Fella fortfarande vid liv och fixar man en årsranson med salt och senap på 5 minuter, då tror jag att man fixar lite råttgift också...

Kalaset avlöpte dock utan några förgiftningar. Både mat och tårta gick ner i gästerna.

Det var väl bara lille Binke-Bonk som var lite matt i lacken ett tag...

...men med lite tårta i magen kvicknade han snabbt till.

När gästerna åkt hem var det bara att göra kväll. Efter att ha plockat undan. Och färgat håret på Freja. Och designat och skrivit ut några hundra etiketter till kommande veckas marknadsföringssatsning på en mässa i Luleå.

Men SEN var det kväll.