Båååååååååring...

Tisdagen var en rekorddag. Har förmodligen aldrig haft så tråkigt och varit så inaktiv sedan jag satt av nån skoldag i tonåren.

Det började bra. Läste in mig på treans lydnadsmoment och hade för avsikt att köra ett ordentligt lydnadspass med båda hundarna bara det slutade regna. Men det gjorde aldrig det. Slutade regna alltså. Och att nöta in sånt som hundarna ska uppfatta som roligt i hällregn och kryssande mellan vattenpölarna vet jag av erfarenhet att det inte är nån idé.

Jag hade förstås kunnat fly fältet (vart vet jag i o f s inte) men jag hade bestämt mig för att inte sätta min fot...eller snarare mitt arsle...i bilen denna dag. Jag är sååååå less på att alltid sitta i bilen och vara på väg någonstans.

Så jag blev hemma. Totalt overksam om man inte räknar de ordinarie arbetstimmarna som blivit ett stående inslag i min föräldralediga vardag.

Lyckligvis kom Karin så småningom och räddade mig från min tristess och mitt dåliga samvete. Vi svepte in oss i gladpack (typ) och trotsade regnet. Tog med hundarna ut på skogs- och bergspromenad.

Ya'ax gjorde stort intryck på schäferflickorna när han bar iväg på en stor trästam. Men det var väl också ungefär där han slutade imponera. För bara nån halvtimme senare slarvade vi bort honom. Eller snarare: han slarvade bort sig själv. Vi gick allihopa i en lång båge inne i skogen och kom ut på en grusväg nån kilometer bort från bilen. På väg hem gjorde hundarna en avstickare ut i skogen. Alla kom tillbaka förutom Ya'ax.  Jag dumgjorde mig över honom och sa att han säkert varit klantig nog att ta bakspår på oss och att han säkerligen satt och väntade vid bilarna.Trodde jag, ja...Vi travade på mot bilarna men ingen Ya'ax stod att skåda. Så det var bara att kasta in de övriga fyrfota vännerna i bilen och köra i riktning mot där vi senast såg hunden för att förhoppningsvis stöta på honom. Icket. Körde till den plats där vi kommit ut ur skogen. Ingen hund. Men så fick vi se ett par förskrämda ögon som reflekterade strålkastarskenet. BORTANFÖR vår promenadväg. I helt fel riktning. Ungefär på samma plats som där jag en gång hämtade en bortsprungen minigris.

Sensmoral: Ya'ax är en minigris. Nöff, nöff.

I dag är dock vädret bättre och nu ska jag tamigtusan drilla hundarna i diverse lydnadsmoment. Sen ska Karin drilla mig på KiBox. Vilket förmodligen kommer att få MIG att känna mig som en minigris. Nöff, nöff.