Har just avslutat ännu en trevlig kväll i goda vänners lag, denna gång hos grannfolket i deras stuga. Surströmming. Mmmm...
Fredrik gjorde en nykter (!) reflektion i kväll (även om det var vännen Karin som inledde den tanken i fredags): Tänk så skönt att omge sig med vänner som inte ser alkohol som en nödvändighet för att ha trevligt! Förutom surströmmingspadet och tändvätskan vid grillningen i fredags har det inte varit på tal om giftiga drycker och ändå har vi haft det så himla avslappnat och gemytligt. Och dessutom slipper vi bakfylla i morgon - om nu inte strömmingen och löken gör uppror i magtrakterna, förstås.
I morgon blir det upp tidigt och skjutsa Fredrik till läkare som förhoppningsvis kan ge honom bra hjälp mot smärta i nacke och rygg. Jag drar iväg till Bruks och tränar lite.
Just hundträningen känns som att den kommer på skam lite nu när alla andra sommarprojekt tar tid. Och samtidigt finns det ju så mycket som jag vill prova på!!! Nu senast fick jag lust att testa skydd med Fella men eftersom hon varken tillhör bruks- eller SKK-ras är det svårt att hitta någon seriös som kan hjälpa till med detta.
En annan sak som ger ångest är det ställningstagande jag måste göra kring min fortsatta karriär. Fick lite utförligare information kring erbjudandet i dag och det gjorde bara saken mer komplicerad... Om jag hade fått veta saker som inte talat för en förändring hade ju valet varit enkelt men nu vet jag inte... Ska få veta mer i början av nästa vecka och får väl stå ut med beslutsångesten fram till dess.
Hur kommer det sig att jag alltid ska stå vid vägskäl? Kan det bero på att jag stormar fram efter slingrande vägar och pallnitar vid varje tillstymmelse till chans eller alternativ väg? Skulle kanske fundera på att nån gång hålla hastighetsbegränsningen och köra efter väl inrutade rutter med mittstängsel som omöjliggör varenda tanke på att köra annat än rakt fram...
På tal om vägar... I dag går mina tankar gång på gång till den familj som till 3/5 utplånades i frontalkrocken med en buss utanför Piteå. Vet inte om det är amningshormoner som sätter mitt känsloliv i olag men så berörd av en olycka har jag nog aldrig varit förut. Framför allt tänker jag på det nioåriga barnet som ska bygga upp en ny tillvaro utan sina föräldrar och sitt ena syskon och som förmodligen alltid kommer att bära på traumatiska minnen från denna olycksaliga dag. Sådana här händelser sätter ens egna tillvaro i perspektiv...
Vägskäl behöver inte betyda vänster eller höger, sa en klok kvinna till mig. Det kan även betyda att du går rakt fram, genom höggräset. Strax kommer andra människor följa efter o så vips! Så blir det en väg till! DEssutom kommer du möta nya intressanta människor där inne i buskarna, som vågade göra samma som du, gå där det inte fanns nån väg! Följ ditt, hjärta, älskade vän. Det är din tid nu och det är dags att du väljer från dig själv, så löser sig det med resten. Och jaaaa... Handlar det om Birk så får jag väl ställa upp som barnvakt om Jimmie är upptagen. Lär honom flaska först bara! ;-)
SvaraRaderaDet där var nog bland det klokaste - och snällaste - som nån nånsin sagt till mig! Tack!
SvaraRaderaJa det var en tragis olycka här i pite, en jobbig svart dag, eftersom jag kände vederbörjande känns det tungt, man blir påmind om hur skört livet är och hur man bör ta vara på varje minut.
SvaraRadera